return to index

problemet med bostadsområdet s:t erik
av mikael askergren ©

"the trouble with the s:t erik housing project" by mikael askergren -- the designs by city planner aleksander wolodarski for the new housing development s:t erik in stockholm, sweden are no good. the fact that these designs are becoming built reality raises questions about government, mandate, and democracy. -- first published in the swedish review of architecture arkitektur, stockholm, 2-1992.

under min rundringning till ledamöter i stockholms byggnadsnämnd före valet 1991, om det nya planförslaget till bebyggelse på s:t eriks/sankt eriks sjukhusområde på kungsholmen, svarade de tillfrågade i princip alla på samma sätt: "konstig stadsplan? jovisst, men vad vet väl jag, jag är ju bara lekman, inte arkitekt."

jag leker med tanken på hur ett elevförslag med detta utseende skulle bedömas på någon av landets arkitektskolor - alltsä hur förslaget i stället skulle bedömas av proffs; skulle bedömas i en situation där inte lekmän har sista ordet som i stockholms byggnadsnämnd:

"förslagställaren påstår sig ha strävat efter 'att fullfölja det täta och omväxlande stadsmönstret' på stockholms malmar, och säger sig ha haft förebilder som tysta gatan, atlasområdet och det centrala london. en analys av sådana exempel visar att marken är mycket effektivt utnyttjad. okomplicerade kvartersformer och fastighetsbildningar har inneburit tacksamma byggnadstypologier, urbanitet, rumslighet och enhetlighet i lycklig förening med variation. det finns bara så mycket gatumark som tillgänglighet m.m. kräver. den obebyggda marken är antingen samlad till offentliga parker eller fungerar som skyddad gårdsmark att brukas av dem som bor och verkar i fastigheterna. inga oanvändbara marksnuttar som råkat bli över här och där.

men det är svårt att finna likheter mellan förslaget och de angivna förebilderna och malmarnas 'täta och omväxlande stadsmönster'. i norrsluttningen nedanför polhemsgymnasiet finns en serie egendomliga och hopträngda bostadshus, som missvisande kallas 'kvarter'. en stor del av förslagets bostadsbestånd har på detta sätt kommit att hamna i norrsluttning och långt från tunnelbana, bussar och annan service. detta trots att området som helhet verkar glest och ickerumsligt på förortsvis.

det finns inga gator i vanlig bemärkelse. husen är klossar utplacerade som spelpjäser på en spelplan. den obebyggda marken består av antingen trånga gårdsschakt eller överstora oanvändbara ytor kring husen. man har alltså lyckats att åstadkomma en bebyggelse som är både utglesad och trång på samma gång! man ifrågasätter också förslagställarens omdöme när man ser hur två stalinistiska krokaner, lånade från frankfurter tor vid karl-marx-allee (f.d. stalin-allee) i berlin, flankerar promenaden ner till vattnet.

promenaden har i norrsluttningen fått en anspråksfull utformning med en vattenkonst i form av en vattentrappa ner till en konstgjord damm. förslagställaren talar om den ambitiösa och omsorgsfulla markprojekteringens betydelse för livskvaliteten i 'området' och om hur inga medel (skattemedel) kommer att skys för detta ändamål. men trappan är knappast ett uttryck för altruistisk omsorg om de boende. den kostar mer än den smakar. ett springvatten uppe i den soliga sjukhusparken skulle vara till större glädje."

gästkritiker nummer två börjar med att nysta i några av förslagets lösa trådändar:

"planen domineras av två bågformade längor av bostadshus som tillsammans bildar en oval. det är tänkt att man ska kunna promenera igenom ovalen från fleminggatan ner till klara sjö. husen har en entrésida och en gårdssida. märkligt nog är det husens inhängnade bakgårdar som vetter in mot ovalens 'offentliga rum' (citat förslagställaren), inte den publikare entrésidan. ovalens 'offentlighet' blir därför påtagligt ambivalent. varför det? vad anser man sig ha vunnit på det? det brukar vara tvärtom. eftersom förslagställaren anger stockholms tjugotalsbebyggelse samt det central london som förebilder ligger det nära till hands att jämföra med stockholmsexempel från tjugotalet, som t.ex. bjurholmsplan på södermalm. där är det, precis som i englands crescents och squares i stället husens entréer som vetter mot den gröna anläggningen i mitten.

det ligger en liten friliggande byggnad inne i ovalen. det visar sig vara det lilla sjukhuskapellet som i förslaget flyttas, bokstavligen sten för sten, från sin ursprungliga plats bara ett hundratal meter därifrån. detta, enligt förslagsställaren, för att ge den ovala parksnutten en 'mer offentlig karaktär'. syftet med förflyttningen uppges alltså vara ett försök att råda bot på den i planen inbyggda ambivalensen. den (ambivalensen) har alltså (ironiskt nog) framstått som ett problem som kräver åtgärd, även för förslagsställaren som skapat den. men kapellet kommer bara göra anläggningens bakvända, ambivalenta karaktär än mer påtaglig...

kapellet ligger med fördel kvar där det ligger. det ligger inte i vägen för den föreslagna förlängningen av agnegatan. det skulle komma att ligga i gatans liv och bland de nya husen ge gatan en större variation och rikare historia. och om man prompt vill få bort det lilla kapellet från agnegatan ligger det närmare till hands att riva det än att flytta det till ovalen. det vore bättre att förändra ovalen i sig än att med ett kapell maskera ovalens ambivalens."

en tredje kritiker som hittills suttit tyst har under den tid som diskussionen pågått hunnit göra ett utkast till hur man skulle kunna närma sig uppgiften på ett mindre affekterat sätt, och dessutom åstadkomma ett för alla parter bättre resultat. han visar skisser av vilka framgår:

"1. agnegatan och celsiusgatan förlängs norr om fleminggatan. de får parallellgator som flankerar sjukhusparken. man 'fullföljer stadsmönstret' genom att - helt enkelt - bygga vidare på det.
2. okomplicerade kvartersformer och gatusträckningar gör att man får gårdar med rimliga mått i stället för ljusschakt och att man kan bygga minst lika mycket bostäder och lokaler som i det föreliggande planförslaget utan att behöva bygga halvovaler i sjukhusparken, och utan att behöva bygga så trångt och muggigt som det är tänkt nedanför polhemsgymnasiet. planens allmängiltighet lämnar stort spelrum för framtidens nya, idag oförutsägbara behov.
3. angöring sker med bil, cykel och till fots från gator, inte från förortsmässiga matarleder och stråk. trafikreglering ordnas efter behov på samma sätt som skett överallt i rutnätsstaden på stockholms malmar.
4. hela sjukhusparken - en anspråkslös trädgård egentligen, men med stora träd - kan behållas utan att beskäras av ovaler, som i sin tur lämnar underhållskrävande och oanvändbara gröna slattar på andra ställen.
5. det står byggherrar och arkitekter fritt att bestämma hur deras hus skall se ut. arkitekterna skall inte, som i planförslaget, tvingas rita 20-talspastischer.
6. kvarteren underindelas i mindre, innerstadsliknande fastigheter. även om man i våra dagar ofta låter enstaka byggföretag bebygga hela bostadskvarter, och låter enstaka arkitektföretag rita och projektera hela bostadskvarter i ett svep, kan husen och marken husen står på likväl underindelas i mindre fastigheter; underindelas i mindre fastigheter som förvaltas, köps och säljs var för sig i framtiden. svenska planeringsregler tvingar ju redan byggare att förse hus i flera våningar med hiss, till exempel; planerare och politiker skulle lika väl kunna föreskriva en tvingande regel av typen 'ett trapphus; ett hisschakt; en fastighet' i stockholms innerstad - om det verkligen är, som man påstår, 'innerstadsliknande bebyggelse' man vill åstadkomma.
- och avsutningsvis:
7. sankt eriks kapell låter man ligga kvar där det ligger."

alla tre kritiker har nu fått säga sitt. kritikgenomgången avslutas med att elevförslaget underkänns - i fantasin. i verkligheten är det tyvärr inte fråga om ett elevförslag som lätt kan avfärdas, i verkligheten är planen snart byggd realitet:

jag menar att verklighetens planförfattare alexander wolodarski mest har ägnat sig åt problem som inte finns (på vilket problem är ovalen som form en lösning?). han försöker sedan rättfärdiga sina hugskott med dubiösa klichéer ('att öppna upp', 'att omsluta', 'portmotiv', 'platsbildning', 'stråk',...). är det ett sådant stadsbyggande vi vill ha? om stadens tjänstemän av de folkvalda ges ett planeringsmandat, men de folkvalda politikerna sedan avstår från att granska det planarbete som utförs, det vill säga avstår från all egentlig revision av mandatets konsekvenser (!), och de folkvaldas bortförklaring lyder: "konstig stadsplan? jovisst, men vad vet väl jag, jag är ju bara lekman, inte arkitekt" - är det fungerande demokrati?

[ http://askergren.com ]

artikel publicerad i tidskriften arkitektur nr 5-1992 (det vill säga under planeringsstadiet, långt före planens färdigställande. bilderna ovan av det färdigbyggda s:t erik är således av yngre datum). i samma nummer av tidskriften arkitektur svarar aleksander wolodarski på kritiken. i nr 7-1992 av arkitektur svarar också gunnar lantz på kritiken i mikael askergrens artikel.

artikeltexten har i efterskott redigerats något, för ökad tydlighet, efter den feedback och de frågor om den egna planskissen (fig. 3, ovan) artikelförfattaren mottagit - till exempel har stycket om fastighetsdelning som möjligt planeringspolitiskt instrument förlängts (punkt 6., ovan).

caspar opitz kan den 30 april 2004 i dagens nyheter rapportera att "s:t eriksområdet på kungsholmen i stockholm prisas av den amerikanska organisationen the congress for new urbanism, cnu. priset 'cnu charter awards' delas ut i klassen 'the block, the street and the builing', där stadsbyggnadskontoret är en av fem vinnare för planeringen av s:t eriksområdet. s:t eriksområdet består av 770 lägenheter och började planeras 1987. cnu är en ideell organisation som arbetar för att lyfta fram inbjudande allmänna platser." dessvärre säger nog en sådan tidningsnotis och en sådan utmärkelse mer om cnu än om
s:t eriksområdet: http://cnu.org/node/570

return to index