Vem älskar finkulturen?

Vem älskar finkulturen? Ingen alls, som det verkar. Den föraktas av massorna för att den är alltför mossig och pimpinett och highbrow. Den föraktas samtidigt ovanifrån för att den är alltför lowbrow och inte tillräckligt avantgardistisk. Finkulturen är av allt att döma alltför midbrow för att röna genuin respekt och genuin cred i något av dessa läger.

Ändå står de där, finkulturens schangdobla museer och marmorblanka teaterhus och kostar skattebetalarna en massa pengar varje år.

Det är klart att arkitekter hoppar jämfota av lycka när de får bygga monumentala finkulturpalats. Men har den vanliga medborgaren råd egentligen? Och gör finkulturpalatsen någon egentlig nytta? Spelar de egentligen någon roll för den verkligt nydanande kreativitet som man väl oftast finner i kulturlivets periferi och inte alls på nationalscener och på riksmuseer? Behöver vi några finkulturpalats alls egentligen?

Jo jag tror det. Efter mycket om och men har jag bestämt mig för att ställa mig på finkulturpalatsens sida.

Till finkulturpalatsens försvar

Den sydafrikanska nationen anses ha demokratiserats och apartheidsystemet ha avskaffats 1994, i och med valet av Nelson Mandela till president. Då, någon gång i mitten av 1990-talet, strax efter landets demokratisering, tillbringade min vän T en längre tid på stadsplaneringsuppdrag för SIDA:s räkning i de sydafrikanska städernas slumområden. Efter Sydafrikavistelsen sammanfattade han sina intryck mycket lakoniskt: Städer utan institutioner.

T överdrev säkert. Klart att det under apartheidtiden fanns institutionsbyggnader i sydafrikanska städer. Polishus om inte annat. Men överdriften i hans lakoniska summering var tacksam rent retoriskt, den satte genast igång min fantasi (jag har själv aldrig besökt Sydafrika): för min inre syn såg jag med ens som från luften ett flackt stadslandskap helt utan märkesbyggnader. I fantasin dök jag ned och tog en promenad i detta märkliga, av någon anledning hotfulla och illavarslande stadslandskap. Denna min promenad på låtsas i en stad på låtsas präglades av märkbar ruelse och ångest. En stad utan märkesbyggnader tedde sig påfallande ogästvänlig, kanske rentav farlig att vistas i någon längre stund. Jag ville instinktivt bort därifrån.

Och som en blixt från klar himmel – tala om aha-upplevelse! – slog insikten ned i skallen på mig: varför finns inte apartheid i Europa? För att man i Europa sedan århundraden ständigt bygger sig nya flådiga märkesbyggnader och skrytsamma finkulturpalats. Varför avskaffades apartheid i Sydafrika inte förrän 1994? För att man i Sydafrika före 1994 aldrig byggt sig flådiga märkesbyggnader eller skrytsamma finkulturpalats.

I en konstitutionellt rasistisk stat kan man naturligtvis inte ha vare sig skrytiga operafestivaler eller credängsliga konstbiennaler, eftersom man med allra största sannolikhet från ansvarigt håll måste räkna med att de artister och konstnärer som inbjuds att visa upp sig och sina verk i dylika evenemang (om de inte nöjer sig med att göra en stor pr-grej av att bojkotta evenemanget i fråga) i förekommande fall kommer att ta tillfället i akt att direkt eller indirekt kritisera värdnationens apartheidpolitik. Inte ens framförandet av en flera hundra år gammal, supertraditionell Mozartopera är ofarligt för en apartheidregim: det räcker ju med att rollbesätta operaföreställningen med rasblandade kärlekspar, med både svarta och vita sångare, för att man implicit av en apartheidregim skall anses uppmana operapubliken till brott mot kärlekslagarnas förbud mot sexuella förhållanden över rasgränserna.

Att det naturligtvis ryms ett stort mått av ängsligt snobberi och medelklassigt hävdelsebehov bakom alla investeringar i skrytsamma finkulturpalats blir med ens lätt att fördra när man väl insett att ett samhälle utan sådana skrytbyggen (läs: utan en medelklass med kulturstress som månar om att i sina medelklassgrannars ögon framstå som mer intellektuella och mer konstintresserade än de i själva verket är) vore tio resor värre att uthärda. Apartheid blir möjligt bara när medelklassen inte (längre) kan eller ids vara litet kulturella och gå på konstutställning och konsert och teater och balett och opera litet då och då. En modern demokrati – tala om aha-upplevelse! – förutsätter flådiga museer, väldiga bibliotek och teatrar, maffigt marmorblänkande teaterhus, förutsätter den sekulariserade finkulturens profana katedraler. Utan medelklassigt kulturskryt, utan finkultur, ingen modern demokrati.

Rigoletto i Kapstaden

Jag är inte överdrivet operaintresserad själv, men vad är väl mer finkulturellt än opera? För att testa min tes (ungefär Utan finkultur ingen demokrati) googlade jag nyligen efter operaföreställningar och operahus i de sydafrikanska städer som min vän T arbetade i för drygt tio år sedan. Då, på 1990-talet, saknade städerna i fråga märkesbyggnader och kulturinstitutioner nästan helt, som sagt. Har något hunnit förändras i det avseendet under det dryga decennium som gått sedan apartheidens avskaffande?

I Johannesburg får jag inte napp när jag googlar opera – och då har staden Johannesburg ändå drygt tre miljoner invånare, drygt sju om man räknar hela omlandet. Däremot får jag napp i Kapstaden – också runt tre miljoner invånare – men det är inte något anrikt gammalt operasällskap det är fråga om. På hemsidan kan man läsa att Cape Town Opera nyligen firat tioårsjubileum 1999-2009. (Apartheid avskaffades som sagt så sent som 1994: det är naturligtvis ingen tillfällighet att Kapstaden begåvades med ett operasällskap först efter landets demokratisering.)

Operasällskapet i Kapstaden har inget eget hus ännu som det verkar. Man hyr något slags lokal i en trist konferensanläggning. Men på repertoaren finns Rigoletto av Verdi, Don Giovanni av Mozart, Madama Butterfly av Puccini. Full fart, med andra ord. Och många av Kapstadens operasällskaps sångare är av allt att döma svarta (det ser man på hemsidans pressbilder) – vilket är imponerande eftersom landets sångar- och musikerutbildningar öppnats för alla (det vill säga för svarta och färgade) först efter demokratiseringen 1994.

Men opera är inte billigt att hålla på med, och Sydafrika är fattigt. Det finns ju gott om operaföreställningar på cd och dvd och blu-ray för alla de sydafrikaner och Kapstadenbor som verkligen är intresserade av klassisk musik. Finns det inte mer angelägna projekt för fattiga sydafrikaner att i framtiden investera i än finkulturpalats, museer, konsert- och operahus?

Mjae, om min tes stämmer (Utan finkultur ingen demokrati), då vore en satsning på, och byggandet av ett eget hus för, Kapstadens operasällskap en mycket nyttig investering i det långa loppet, kanske rentav ett slags antiapartheidförsäkring för framtiden: ju längre musikälskande sydafrikaner tar sig den både konstnärliga och politiska friheten att, säg, sätta upp operor med rasblandade kärlekspar på scenen, desto mer självklar kommer det nya systemets legitimitet att med tiden te sig, desto svårare kommer reaktionära krafter få att uppvigla medelklassen i operapubliken att återinföra de gamla rasistiska kärlekslagarna.

Därför: nu när Sydafrika visat sig fullt kapabelt att 2010 genomföra ett helt World Cup, och inte minst visat sig kapabelt att bygga förtjänstfulla arenor för denna världens största fotbollsturnering, då är det nog en prestigeladdad och jippoartad arkitekttävlan om ett skrytsamt operahus i Kapstaden vid Taffelbergets fot som är nästa naturliga steg att ta för denna unga demokrati när den numera strävar efter att bli en verklig rättsstat bland världens rättsstater.

Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (under rubriken Vem älskar finkulturen?) i tidskriften Rum, Stockholm, nr 9-2010.

Illustration: finkulturens mesta finkulturpalats, Parisoperan (Palais Garnier), ritad och byggd 1861-1875 av Charles Garnier. Foto: Eric Pouhier/Wiki Commons.

Mer av Mikael Askergren om demokrati och demokratisering:
Problemet med bostadsområdet S:t Erik
Ett Stockholm vid historiens slut
What System Will Save Us Now that Democracy Won’t?
Berlin: enväldets levande och demokratins döda stad

Föregående | Hem | Nästa