Brunkedoglio

Ljuger arkitekter? Ljuger arkitekter med sina bildillustrationer av framtida stadsplaneprojekt? Ljuger de i så fall för allmänheten med avsikt? Ljuger de till och med för sig själva?

Förnäm (?) avskildhet

När jag tänker på Brunkebergstorg associerar jag genast till Michelangelos Piazza del Campidoglio (Capitolium på latin). Ja faktiskt.

Både stockholmarnas Brunkebergstorg och romarnas Campidoglio är långsträckta triangelformade rum med en monumentalbyggnad i fonden längs den sida som utgör triangelns kortaste ben. Och i båda fallen är arkitekturen på alla tre sidor enhetlig och i samma stil. I fallet Rom har såväl det tornförsedda Palazzo Senatorio som de flankerande museernas fasader ritats av Michelangelo. I fallet Stockholm finns en enhetlig senmodernism av Peter Celsing med flera.

Båda torgen har händelsevis också det gemensamt att det bakom ryggen finns ett annat, större torgrum som topografiskt befinner sig på en lägre nivå: bakom Michelangelos Palazzo Senatorio ligger Forum Romanum, bakom Peter Celsings riksbankshus ligger Sergels torg.

Både romarnas Campidoglio och vårt eget Brunkedoglio är ett slags undantagsmiljöer, upplyfta i splendid isolation (förnäm avskildhet) över stadsmassan i övrigt. Piazza del Campidoglio anlades redan från början på krönet av en klippa högt över staden runtikring. Men Brunkebergstorgs förnäma (?) avskildhet och topografiska upphöjdhet är ett modernt fenomen. Före bortschaktandet av större delen av Brunkebergsåsen låg Brunkebergstorg mitt i smeten minsann. Stadslivet har övergivit Brunkebergstorg som en direkt konsekvens av att man grävt bort den branta Hamngatsbacken utan att samtidigt sänka ned Brunkebergstorg till Hamngatans moderna, lägre nivå. Och så länge den nuvarande nivåskillnaden mellan Brunkebergstorg och City i övrigt består kommer detta att förbli en från stadslivet i övrigt isolerad plats som inte egentligen hänger ihop med staden i övrigt.

Nya Brunkebergstorg

Men nu vill Stockholms stad att Brunkebergstorg blir mer levande i framtiden. Planerna illustreras med en serie förföriska bilder. På bilderna av detta nya Brunkebergstorg är trafiklösningen och den omgivande arkitekturen exakt densamma som idag. Man föreslår inte någon avgörande förändring rent fysiskt. Men på bilderna är det ändå fullt av glada flanörer som av någon anledning med ens börjat söka sig till detta nya Brunkebergstorg för att umgås.

Sådana bilder gör mig alltid skeptisk. Till att börja med misstror jag alltid arkitektillustrationer med en massa glada människor som vimlar i allmänhet, och jag misstror bilder med en massa glada människor som vimlar på Brunkebergstorg i synnerhet: ett livligare Brunkebergstorg vore kanske möjligt i framtiden – men bara om man förändrar hela stadsdelens topografi och sänker ned Brunkebergstorg till samma nivå som Hamngatan och så vidare.

Men så långt har projektets upphovsmän inte tänkt gå. Man hoppas omvandla Brunkebergstorg till en livlig plats bara genom att placera ett par trottoarkaféer samt en utomhusscen för artistframträdanden på torget, that’s it.

Jag tror inte på Brunkebergstorg som utflyktsmål för lättjefulla flanörer. Inte så länge Hamngatan och Malmskillnadsgatan korsar varandra planskilt. (Nya bostäder kring torget ingår visserligen också i planerna. Men de bostäder som redan byggts i gamla parkeringshus och på kontorshustak i Klara har haft en försumbar effekt på folklivet i City. 100 bostäder kring torget kommer inte att göra Brunkebergstorg flanörvänligt med ens.)

Skenet bedrar

Bilderna som illustrerar Brunkebergstorgsprojektet är således mycket vilseledande. Men vi är så vana vid att arkitekter illustrerar sina projekt med starkt vilseledande bilder att vi inte ens bryr oss om att invända mot deras helt skamlösa förljugenhet. (Ja deras skamlösa förljugenhet.) Det hör liksom till att arkitekter fyller sina bilder med svärmande par och glada barn med ballonger för att få ödsliga förortstorg och trista bostadsområden att framstå som mysigare och trevligare än de någonsin har förutsättningar att bli i verkligheten. Varför protesterar vi inte mot sådana bilders förljugenhet? För att vi innerst inne så gärna vill tro på dem. För att vi älskar bildernas drömda skenvärld mer än verkligheten.