Vad är arkitektur?
av Mikael Askergren ©

"What Is Architecture?" by Mikael Askergren © -- The grandiose underground peristyle of Stockholm's Östermalmstorg subway station is going to the dogs. Goodbye dear old friend. But, hey, perhaps one day everyone will realize what was lost in the process, and will restore the underground peristyle to its original splendor. -- Essay in Swedish published in Kritik Magazine, Stockholm, Sweden, #11-2010.

De där båda trapporna i Birger Jarlsgatans trottoar som ledde ned till gångtunneln under gatan (den där långa gångtunneln med skyltskåp på ömse sidor), de trapporna var inte långa. Och följaktligen var det också lågt i tak i gångtunneln under gatan, eftersom man i gångtunneln befann sig så nära markytan. Men när man sedan (efter en ganska lång promenad, som jag tyckte då) väl anlände i biljetthallen, då var det med ens verkligen rymligt, med ens var det mycket högt i tak. Så högt i tak - så monumentalt! - var det ingen annanstans i Stockholms tunnelbana vad jag kunde komma på. I alla fall inte inne i centrala stan.

Denna monumentala verkan förstärktes av alla höga slanka pelare, samt av skillnaden mellan trång tunnel och mäktig pelarsal: det närmaste man i Stockholms city kunde komma upplevelsen av att efter år av utgrävningar i Konungarnas dal upptäcka den högst blygsamma ingången till en hemlig, mörk och trång underjordisk tunnel för att längst inne i tunneln finna fram till en mäktig, direkt ur klippan huggen faraonisk gravkammare. Häftigt.

Men det borde inte finnas utrymme för så mycket luft och så högt i tak under mark, eftersom biljetthallens golv hade grävts ned så grunt - bara ned till strax under gatans nivå. Det hade varit en annan sak om gångtunneln hade sluttat brant utför (som i Konungarnas dal), då hade man kunnat gömma undan denna monumentala biljetthall var som helst, under vilken gata eller under vilket hus som helst inne i stan.

Men gångtunneln sluttade inte brant nedåt. Gångtunnelns golv likt biljetthallens golv var plant, och därför måste biljetthallens höga rumsvolym ha stuckit upp högt över gatans nivå någonstans i staden. Den övre halvan av biljetthallen borde ha varit synlig vida kring. Var hade man gömt undan den? Bakom det där huset? Eller det där borta?

Jag var inte så gammal ännu, bara en skolpojke, och för mig var detta en svår nöt att knäcka. Men jag började så småningom, för min inre syn liksom, bygga tredimensionella modeller av tunnelbanans underjordiska gångar och salar. Jag kombinerade sedan dessa tredimensionella modeller - fortfarande för min inre syn, fortfarande bara inne i huvudet - med en tänkt karta av stadslandskapet ovan mark.

Den byggnad som jag så småningom, tack vare 3D-modellen i huvudet, listade ut måste dölja biljetthallens uppstickande överdel, den byggnaden såg från gatan ut som precis alla andra hus runtikring. Ingenting avslöjade att bakom just den här fasaden gömde sig överdelen av en mäktig, faraonisk gravkammare och pelarsal. Men jag hade räknat ut att om jag hade fått för mig att köra en bulldozer rakt in i en av husets butiker och sedan fortsätta utan att stanna och köra rakt genom hela huset, då skulle jag inte ha kommit ut på en bakgård på andra sidan (som man kanske hade förväntat sig inne i kvartersstaden), jag skulle istället ha kommit farande genom den övre delen av väggen någonstans i den två våningar höga biljetthallen, bulldozern (och jag med den) skulle ha fallit handlöst och landat med en krasch och ett brak på biljetthallens skiffergolv.

Farväl käre gamle vän

Stockholmare i allmänhet - och Östermalmare i synnerhet - har den senaste tiden varit helt besatta av fasaderna på det nya s.k. Åhlénshuset vid Östermalmstorg (det nya affärs- och kontorshus som ersatt en av stockholms klassiska privatteatrar, Folkan). I dagstidningarna haglar det insändare om huset. Ett (numera f.d.) stadsbyggnadsborgarråd har satsat sin personliga prestige i fallet. Själv bryr jag mig inte så vidare värst. Jag tycker den fasad man tillslut valde är helt okej på det hela taget. Den är varken fantastiskt bra eller fantastiskt dålig, den duger utmärkt för sitt syfte. (Har alla förståsigpåare förresten redan glömt att huset ett tag höll på att få en riktigt trist putsfasad à la Scandichotell 1983? Den svartvita glasfasaden är, om man gör jämförelse med den fasad som arkitekten först föreslog, en oerhörd förbättring.)

Det som just nu händer och sker över mark vid Östermalmstorg finner undertecknad föga engagerande. Jag för min del har den senaste tiden varit mycket mer intresserad och upptagen av vad som sker vid Östermalmstorg under mark, närmare bestämt i tunnelbanan: den ekonomiska krisen (?) har kommit ikapp den offentliga sektorns altruistiska folkhemssatsning på mäktig tunnelbanearkitektur och man har nyligen byggt om min älskade faraoniska gravkammare till shoppinggalleria. Man har bestämt sig för att utnyttja det mesta av min älskade grekisk-romerska peristyls "onödigt" stora rumsvolym till något mer "nyttigt" - till uthyrningsbar butiksyta. och jag sörjer - i synnerhet sörjer jag när jag ser hur man, av bara farten och helt i onödan, med respektlöst utformade belysningsarmaturer klåfingrigt har tafsat på mina kära peristylkolonner, och inte minst sörjer jag hur man med tvivelaktiga undertakslösningar lika klåfingrigt har tafsat på de geometrisk sofistikerade kolonnskaftens intrikat skurna kapitäl: så jäkla onödigt.

Jag ångrar att jag inte fotograferat och i detalj dokumenterat östermalmstorgs tunnelbanestations extraordinära pelarsal innan man började jävlas med den för något år sedan. Nu är det försent: den plats i min hemstad där jag "upptäckte" arkitektur, lärde mig vad arkitektur är, och framförallt lärde mig tänka arkitektur - den platsen finns ej mer. Min älskade underjordiska grekisk-romerska peristyl och faraoniska gravkammare är borta.

Men, förvandlingen från faraonisk gravkammare till köptempel är väl också det en arkitekturlektion, på sitt sätt. Och en dag kommer man kanske att inse vad som gått förlorat i ombyggnaden. Kanske kommer man då att återställa denna arkitektoniska juvel, gräva fram den ur det kommersiella rasslet som tagit över utrymmet, gräva fram den som man grävt fram alla de där faraoniska gravkamrarna i Konungarnas dal. Adjö peristyl, farväl käre gamle vän, jag sörjer dig djupt - men, vem vet, vi kanske ses igen en vacker dag?

--

[ askergren.com ]

Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad i tidskriften Kritik, Stockholm, #11-2010.

Färgfotografiet ovan föreställande tunnelbanestation Östermalmstorgs biljetthall på 1970-talet (?) publiceras på denna webbplats med benäget tillstånd från Spårvägsmuseet i Stockholm.

Mer av Mikael Askergren om station Östermalmstorgs biljetthall i form av 4 stycken rikligt illustrerade bloggposter: här

<<