Fin och rik

1. Byggandet

Fina och rika människor är vackra och lyckliga och livsnjutande, det ska man utgå ifrån, eftersom man som fin och rik är i en position där man själv kan välja alla parametrar i ens liv; hur man vill bo, hur man vill klä sig, hur man vill äta och dricka, och vilken sorts människor man vill umgås med. För fina och rika människor är alla de människor som kan tänkas vara intressanta för en att träffa, åtminstone när det gäller affärer, intimt umgänge och familjebildning, också fina och rika människor, det ska man också utgå ifrån. Dem finner man inte av en slump i stadens och nöjeslivets vimlande folkliv eller i tv-program som Casanova och Tur i kärlek. Man blir introducerad. Jfr. Kullenberg:

– En del gamla ätter tycks ha bevarats nästan intakta. Förekom det överhuvudtaget några ingiften från icke-adliga?
– Nej det tror jag inte. Och du vet förr var det inget problem. Det var inget man ägnade någon större tanke, därför att anledningen var så liten på den tiden. Skillnaderna inom samhället var så stora. Chansen att en adlig person och en icke adlig person gifte sig med varann var nästan obefintlig. Därför att de helt enkelt inte träffades. Man talade ju inte till någon, som man inte var presenterad för, för det första. Du fick alltså inte lov att vända dig till en människa du inte var presenterad för. Det var otänkbart.

Ur intervju med godsägare E. i Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige, Tidens förlag, Stockholm, 1974.

Fina och rika människor anser sig inte betjänta av överraskningar och sociala risktaganden. Det man inte redan har, är sådant man valt bort, och följaktligen är en överraskning alltid en obehaglig överraskning. Man har uppfattningen, och det med rätta, att urbanitet, i betydelsen sammansatt och mångfacetterat stadsliv, inte har något att erbjuda som går upp mot det man kan arrangera genom privata kanaler, genom kontakter och nätverk. Urbanitet är någonting man som fin och rik undviker, och man identifierar sig aldrig med urban livsföring. Urbanitet är ointressant och underklassigt. Stadens offentliga närings-, nöjes-, sex- och umgängesliv, är något man ägnar sig åt bara om man inte har tillräckligt med pengar för att tillfredsställa sådana behov och lustar diskret och privat.

Trots att urbanitet är något som ej tilltalar de rika och fina, är byggnation någonting man gärna ägnar sig åt när man har pengar. Genom att bygga kan man inrätta sin tillvaro som man önskar den, och därigenom också minimera beroendet av och kontakten med människor som man ej har någon ekonomisk eller social nytta av. För de fina och rika, för den byggande klassen, har byggande inte det minsta med urbanitet att göra.

Den icke byggande, den koloniserande klassen, d.v.s. den permanent ekonomiskt och socialt frustrerade stora massan, börjar dock med tiden att hyra in sig i, eller köpa upp, att kolonisera den byggda massa som kapitalstarka intressen redan uppfört åt sig själva, eller som spekulation. Det är först i detta läge som man kan börja tala om en urban situation, där staden som byggnadsverk börjar bli något mer än summan av sina delar, och det är just i det läget som eliten, den byggande klassen, börjar undandra sig den nära fysiska kontakten med kolonisatörerna. Urbanitet är underklassigt – visserligen pittoreskt på avstånd, men en direkt kontant med den koloniserande klassen ser man som sagt som både menings- och poänglös.

I städer som funnits till ett tag och vars ekonomier har vuxit brukar det vara ganska lätt att spåra hur den besuttna, den byggande klassen ständigt flyttat på sig genom att bygga sig nya boningar, ofta i helt nya stadsdelar och på jungfrulig mark. Med en växande ekonomi och ökat välstånd har man kostat på sig att bygga större, mer representativt och med större komfort varje gång man rör på sig. Spänningsförhållandet mellan en byggande och en koloniserande klass, som hela tiden manar den byggande klassen vidare, att överträffa sig själv, för att markera sitt avstånd till den koloniserande klassen om inte annat, har alltså inneburit en avgörande faktor för städers utbyggnad och expansion, och för att standarden och kvaliteten hos denna byggnation ständigt höjts.

(Parentes: i Stockholm flyttar man ut från trånga och ohälsosamma Stadsholmen till lantluften i Klara församling under sjutton- och artonhundratalen. Sedan dess har de besuttna emigrerat än en gång; till Östermalm och till villaförorter. Det rika Gamla stan blir med tiden förslummat, och adelspalatsen i Klarakvarteren kommer efter hand att koloniseras av de hantverkare, affärsidkare och tidningsmurvlar som man senare kommit att romantisera så mycket kring.)

Denna historiskt fortgående folk- och investeringsvandring kan liknas vid ett lemmeltåg, den byggande klassens massflykt och migration, en exodus bort från den stad och den urbanitet de själva varit upphov till, bara för att genom sin flykt uppföra än mer byggnadsmassa, och generera än mer potentiell urbanitet.

Men något har förändrats. Stora politiska omvälvningar har ägt rum, och det sätt på vilket västvärldens städer växer, lever och dör har förändrats:

I den svenska ståndsriksdagen fanns bara ägandet representerat, endast ägare av egendom och fastigheter ansågs vara tillräckligt ansvarstagande för att ha någon talan i rikets affärer. Ägde man ingenting ansågs man ej förmögen att känna eller att ta ansvar. Man hade ju ingenting att ta ansvar för. Det offentliga livet var intimt förenat med egendomsägandet, för att inte säga ekvivalent, och därför också ekvivalent med den reala makten. De egendomslösa stod helt utanför offentligheten. Städerna urbaniserades av den koloniserande klassen, dock utan att denna koloniserande klass vann tillträde till offentligheten. Offentligheten var elitens privata angelägenhet. Offentligheten var inte urban.

Med ståndsriksdagens avskaffande, och med införandet av allmän rösträtt, även för kvinnor och egendomslösa, riktas den spegel som offentligheten utgör, och som dittills endast speglat maktens ansikte, åt ett annat håll. Offentligheten urbaniseras om man så vill, den koloniseras av den stora massan, men med samma påföljd som i stadens stenhus; den reala makten, eliten, de fina och rika väljer att emigrera därifrån. Offentligheten har urbaniserats, demokratiserats, men den speglar inte hela samhället. Det offentliga rummet blir en i första hand underklassig företeelse.

(Parentes: det nyare etablissemang som arbetarrörelse, fackföreningar, offentlig sektor och allmännyttiga bostadsföretag utgör, som representerar folk som tidigare stått utanför offentligheten, och som kunnat etablera sig tack vare offentlighetens deklassering, tack vare parlamentarism och allmän rösträtt, har kommit att få samma förhållande till det offentliga rummet som det gamla etablissemanget, d.v.s. ett genuint ointresse. Man har emigrerat. På sin tid lär Sträng ha ätit lunch med Wallenberg en gång i veckan; en effektiv och rationell kortslutning av den transparenta offentligheten. Också en LO-ordförande har ju chaufför, som bekant. Han LO-ordföranden har det bra. Han kan välja mellan att åka tunnelbana och att inte göra det, och är lika oberoende av, och i förlängningen lika misstänksam mot det svårhanterade urbana tillståndet som industrialisten.)

Då de egendomslösa ej har rösträtt fungerar det i praktiken så att gaturummet är elitens privata egendom. När allmän rösträtt och parlamentarism införs är det offentliga gaturummet inte längre elitens egendom på samma sätt, och man är därför från etablissemangets sida inte heller längre särskilt intresserade av att närvara och investera i en offentlighet som inte längre är ens egen. Om inte investeringen ger en god avkastning, vill säga. Etermedia är ett exempel på detta. Man ser till att bevaka sina ekonomiska intressen, men man ser också till att vara lika frånvarande och osynlig i tv som i stadens offentliga rum. De fina och rika har ekonomiska och sociala intressen som inte på något sätt betjänas av offentlighetens transparens och granskande ögon.

2. Offentligheten

Häromkvällen lade jag märke till att det fortfarande går att se Dallas i repris på tv. På Southfork finns ett hembiträde, vars namn man aldrig minns. Hon kommer någon gång då och då in i salongen för att meddela familjen Ewing att middagen är serverad, men hon är aldrig inblandad i handlingen eller i relationerna mellan seriens huvudpersoner. Buffeln J.R. bedrar visserligen sin Sue Ellen i nästan varje avsnitt, men hembiträdet ägnas aldrig en blick eller en tanke, varken som person eller könsvarelse, vare sig av tv-seriens rollfigurer eller av tv-tittaren.

Dallas lär var den mest framgångsrika såpoperan någonsin, inte bara i USA utan även internationellt. Receptet för Dallas makalösa framgång är dock varken skådespelarinsatserna eller handlingen, utan helt enkelt det faktum att man, trots att serien kryllar av intrigerande skurkar och relationsproblem, aldrig rör vid sådana känsligheter som rasproblem och klassmotsättningar. Hög som låg kan se Dallas, och alla kan identifiera sig med det som sker till 100 procent, eftersom klassmarkörer mellan de rollfigurer som för handlingen framåt helt saknas. Ingen grupp tv-tittare har anledning att känna sig utpekad som mindre värd, och därmed känna sig alienerad. Serien skulle i ett slag bli mycket sämre om J.R. plötsligt skulle få för sig att förföra det ansiktslösa hembiträdet, vad det nu var hon hette.

Offentligheten har demokratiserats och med tiden har också media avreglerats, men det har ännu inte resulterat i, och kommer aldrig att resultera i att synfält breddas eller att världen blir större i egentlig mening. Man ser inte på tv för att få se något nytt, man vill känna igen sig. Konsumenter av etermedia favoriserar uttryck som inte utmanar hierarkierna, uttryck som bekräftar. Man tycker att det är spännande om J.R. lyckas få sin värste konkurrents hustru i säng, men att förföra hembiträdet vore social anomali. Det är man gärna utan. Lika barn leka bäst.

Det är nu uteslutande underklassen, den stora massan, som underkastar sig tv-mediets exhibitionistik och voyeuristik: för massan, som inte kan välja sina liv på samma sätt som eliten, innebär etermedia en fantastisk möjlighet, nämligen ett hopp om ett annorlunda liv; om man förr drömde om att träffa drömprinsen vid korvmacken, eller på gatan under en markis när det plötsligt kommer en störtskur, drömmer man idag om en tv-dejt. Etermedia är offentlighetens stora varma vardagsrum där man kan träffa sin drömpartner om man bara ler och svarar fyndigt och ekivokt på programledarens ledande frågor. Man kan också vinna ofantliga summor pengar eller bilar om man bara har tur när man snurrar på lyckohjulet.

Fina och rika människor förekommer inte i detta mediala offentliga vardagsrum. Det är de som äger tv-stationen, men det skulle aldrig falla dem in att ställa sig framför kameran eller agera studiopublik. Man har redan bil om man behöver bil. Godsägare E. som intervjuades av Annette Kullenberg träffar inte den rätta godsägarinnan i Casanova eller Tur i kärlek. Världen är idag, trots offentlighetens demokratisering och förhärskande egalitetsideal, lika kluven i två delar, den ägande och byggande klassen å den ena, den stora massan på den andra, som någonsin före tv och Marshall McLuhan. De sociala mekanismerna i the global village, den globala byn, är lika hierarkiska och hierarkiskt segregerande: det folk i Europa som ser mest tv – i snitt 4h40′ per dag! – är portugiserna. Om Peter Wallenberg ställer upp i en intervju med Stina Dabrowski i TV4, är det bara en stark indikation på en möjlig anledning till varför han enligt egen utsago motarbetades som arvtagare till Marcus Wallenbergs imperium: offentlig fåfänga är underklassig.

TV-bolagen konserverar denna tendens genom att bara anställa programledare och programpresentatörer som bekräftar den stora tittarmajoritetens uppfattning om sig själv, som talar samma språk, ord för ord, uttryck för uttryck. Vilka andra kvalifikationer har Adam Alsing, Agneta Sjödin, Lotta Engberg eller Kristin Kaspersen? Total identifikation, men också totalt främlingsskap inför andra klassers sociala umgängesmönster och språk. Media är underklassigt, offentligheten är underklassig, och det ligger i det i offentligheten osynliga etablissemangets intresse. Om offentligheten ger sken av att spegla och återge hela världen, då kan verkligheten lugnt och ostört försiggå någon annanstans.

3. Norrmalmstorgsdramat

Det påvliga Rom, Tessins projekt för Slottstrakten och Haussmanns Paris är alla urbana projekt som uppförs av en offentlighet som fortfarande är den reala maktens spegel, stadsrum som makten bygger åt sig själv, kvasi-urbana företeelser som mycket lite har med urbanitet, i betydelsen sammansatt stadsliv, att göra. Pompöst, knappast intimt, blåsigt, men fullkomligt ändamålsenligt, grandiost och effektfullt när hela den offentlighet som projekten adresserar ändå aldrig tar sig runt i stan till fots, utan uteslutande med häst och vagn.

Den i år genomförda s.k. upprustningen av Norrmalmstorg förtäljer mycket om vad nittiotalets Stockholm, och vad stadens offentliga rum i nittiotalet är för något. Torgets ansiktslyftning är osäkert och famlande gestaltad, och att detta faktum får passera utan några större skärmytslingar eller politiska skandaler avslöjar en hel del. Man har inte längre etablissemanget som adress – offentligheten är ju underklassig, som sagt, och ointressant för etablissemanget att manifestera sig och spegla sig i. Man adresserar istället den stora massan.

Det är som att se på tv. Tv går inte ut på vad man visar, utan att man visar något. Så länge det rör sig i rutan stänger man inte av. Norrmalmstorgs och Stureplans ansiktslyftningar går inte ut på vad man har gjort utan att man har gjort något. När man passerar platsen ska det vara direkt avläsbart att någonting har hänt, att Stockholms stad och fastighetsägarna kring torget har gjort någonting. För att detta meddelande ej ska undgå någon använder man teckenmässigt starka signaler hellre än subtiliteter och substans:

1. En ombyggnad av Palmhuset som egentligen inte är en arkitektonisk omgestaltning utan mer ett tecken för arkitektonisk omgestaltning. Arkitektur är sällan omedelbart avläsbart för det otränade ögat på samma sätt som text och reklam är, vilket i det här fallet skulle kunnat innebära att Stockholms stads och finansiärernas meddelande till allmänheten om sig själva och omdaningens ambitioner inte skulle nått fram.
2. Ett Baltikummonument som inte är ett monument i egentlig mening utan snarare ett tecken för att Stockholms stad och projektets entrepenörer bryr sig och tycker det är fint och viktigt både med historia och med offentlig konst och utsmyckning.
3. Pollare, bänkar och barriärer som inte i egentlig mening är exempel på design och detaljomsorg, utan snarare är tecken för att Stockholms stad bryr sig och att de som bekostat upprustningen hyser ett intresse för design och detaljomsorg.

Substantiell arkitektur, substantiell formgivning och planering är sällan entydiga i sina associationer, och sällan direkt avläsbart för det otränade ögat på samma sätt som en textmässig uppsättning tecken, eller en reklamkampanj. Tecken för planering ersätter planering och kallas för planering. Tecken för arkitektur ersätter arkitektur och kallas för arkitektur. Smart. Very Venturi. Très Baudrillard. På sitt sätt mycket ärligt. Kostnadseffektivt, eftersom man kan räkna med att simulation är billigare, samtidigt som den är mer kommunikativ än substans. Fler väljare och fler potentiella kunder kommer att registrera politikernas och näringsidkarnas signaler.

Tidskriften MAMA:s (Magasin för Modern Arkitekturs) redaktions kommentar till Norrmalmstorgs ansiktslyftning bestod helt lakoniskt av en bild av torget plus ett enda ord: Norrmalmstorgsdramat. Denna lustighet och nutidshistoriska referens till sjuttiotalets gisslandrama väcker associationer. Vi minns hur gisslan i det första Norrmalmstorgsdramat med tiden kom att sympatisera med sin fångvaktare bankrånaren, vilket lär vara en välkänd och vanlig psykologisk försvarsmekanism som hjälper den tillfångatagne hantera det mentala våld han utsätts för. Och vi minns polisväsendets hjälteinsats.

Arkitekten i det nya Norrmalmstorgsdramat, är han hjälten, polisen som återupprättat den så länge frånvarande ordningen, är han skurken som förfulat, eller är han bara en gisslan, någon som råkade befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt i historien, och som dragits in i ett formgivningsdrama han helst sluppit?

Sälj av torget som tomtmark och bygg hus på det. Varför detta intresse för produktionen, inte av offentliga rum, utan enbart av tecken för en offentlig rumslighet? Tecken som vill få oss att tro att Stockholm och stockholmarens sätt att använda sig av en möjlig offentlighet ser ut på det här sättet, och att vi som stadens innevånare därför automatiskt får det mycket bättre och blir lyckligare tack vare dessa politikernas och näringslivets ansiktslyftningsinitiativ.

Hur gör man istället då, om man älskar staden och älskar byggnader och gator, och vill arbeta för staden, inte mot den? Man odlar ett militant och aktivt ointresse, naturligtvis. Vare sig det som åstadkommits på Norrmalmstorg är bra eller inte, så är det som sker där och på andra liknande ställen i vilket fall som helst inte särskilt viktigt. Varför låta Norrmalmstorgs och Gatuvisionernas skapare definiera spelplanen, och därmed regissera våra sätt att tänka och reflektera kring vad staden är och vad som är dess framtid? Verkligheten befinner sig någon helt annanstans.

P.S. Till alla dem för vilka möjligheten eventuellt skulle stå öppen vill jag för övrigt rekommendera följande metod: strunta i arkitekturen och stadsgestaltandet. Bli fin och rik! Fina och rika människor är vackra och lyckliga. Som fin och rik har man alltid ett oöverträffat utgångsläge i livet. Fina och rika människor är fria att verka i verkligheten, den som så skickligt döljs av offentlighetens sken.

Föredrag specialskrivet av Mikael Askergren för, och framfört av Mikael Askergren vid den av Stockholms Arkitektförening (SA) arrangerade debattkvällen på Kulturhuset i Stockholm, måndagen den 28 november 1994 med temat Stadens offentliga rum – estetik eller politik? Texten har redigerats efter framförandet på Kulturhuset.

Illustration: interiör från Norrmalmstorgsdramat 1973, det gisslandrama som givit upphov till begreppet Stockholmsyndromet.

Föregående | Hem | Nästa