arkitekturens död
av mikael askergren ©

"the death of architecture" by mikael askergren © -- there are more architects around than ever before, and more buildings are designed by architects than ever before. this should, however, not be seen as proof of the global success for recent architecture. sometimes, as in the case of architecture as profession and discipline in modernity (i.e. after the french revolution 1789), ambitious expansion is not a sign of vitality, but the contrary: a sign of panic, a last effort in vain, one last eruptive spasm in the soon to be dead. -- first published in web magazine kritik (kritik.com) issue 3-1999.

när en stjärna i universum explosionsartat växer och förvandlas till en gigantisk, mycket ljusstark jättestjärna (en så kallad röd jätte, detsamma kommer en dag att ske med vår egen sol) kollapsar den snart, slocknar och dör bort. storlek och ljusstyrka är inte bevis på jättestjärnans potens eller livskraft utan istället ett säkert tecken på att slutet är nära. det magnifika uppblossandet är himlakroppens lika grandiosa som förbrukande och dödsbringande svanesång.

arkitekturen som akademisk disciplin har under nittonhundratalet åtnjutit en i numerär och volym aldrig tidigare skådad succé. före franska och amerikanska revolutionerna fanns på sin höjd någon enstaka arkitekt vid de kungliga och furstliga hoven. de ägnade sig under sin livstid åt en handfull objekt - kanske en katedral och några palats. vanligt folk byggde sina lantgårdar och städer helt utan inblanding av arkitekter. man byggde som man alltid byggt, i enlighet med byggnadstraditionen.

sjuttonhundratalets revolutioner och egalitära ideal ställde allt på huvudet. arkitekterna såg snabbt till att vara i fas med utvecklingen. man vände i ett slag sina gamla uppdragsgivare och årtusenden av "odemokratiska" tempel, katedraler och palats ryggen. man ägnade sig i fortsättningen helt åt "demokratiskt" massbostadsbyggande och dylikt. arkitekters kunskaper och tjänster kom därmed att efterfrågas allt oftare, och allt fler arkitekter utbildades. denna utveckling accelererade och blev explosionsartad kring förra sekelskiftet: det utexaminerades endast 2 arkitekter i hela sverige år 1897. hundra år senare, 1997, antogs till arkitektskolorna vid kth, cth och lth totalt 238 elever! aldrig tidigare har det funnits lika många arkitekter som idag. antalet byggnader som arkitekter ritat utgör en större andel av det totala byggnadsbeståndet än någonsin förut. siffror som ju bevisar att arkitekter aldrig varit viktigare, och att arkitekturen som disciplin aldrig varit mer "levande", eller hur.

men varför gnälls det ständigt i så fall, både bland allmänheten ("modern arkitektur är ful") och i arkitekternas egna led? arkitekterna själva gnäller faktiskt mest: de får inte rita som de vill, eller bygga det de vill bygga, och får de bygga något alls blir det aldrig "som det var tänkt". allt fler struntar i att anlita arkitekter, också när man bygger sig någonting så personligt som en egen villa. man köper hellre ett anonymt, prefabricerat, icke arkitektritat kataloghus. det gäller även för välutbildad, kultiverad och rik överklass som bygger sig hus i exklusiva djursholm. fabriker, kontor och hotellrumsmoduler kan idag köpas från katalogföretag. när arkitekter anlitas för att rita bostadsområden har stadsarkitekten redan bestämt husens färg, var de skall stå, och om de skall ha spröjsade fönster. arkitekter blir mindre och mindre viktiga för byggandet.

det har gått så långt att kulturdepartementet känt sig manat att formulera ett åtgärdspaket för att slå vakt om "god" (läs: arkitektritad) arkitektur. det är således något som haltar i antagandet att antalet arkitekter och arkitektritade byggnader skulle vara en säker indikator på arkitektkårens relativa viktighet och framgång.

deklasseringen

"arkitektkåren håller på att bli en kår av kulturarbetare" (sagt av ola andersson, arkitekt och skribent, i ett informellt samtal). precis så! om arkitekturen vore en verkligt vital del av samhällslivet behövdes inga åtgärdspaket. arkitektkårens position i samhället har förskjutits; från en majestätisk frontposition (byggandet av folkhemmet, miljonprogrammet, etc.) till, ja till vadå? från närande, produktiv och nyttig, till tärande, improduktiv och oförmögen att längre föra sin egen talan. statliga åtgärdsprogram ger inte någon knuff framåt/uppåt. de bekräftar bara en deklassering och knuff snett bakåt/nedåt. arkitektkårens framtid bär i sitt sköte lika låg status som hos andra redan helt marginaliserade kategorier av "kulturarbetare". arkitekter går från att producera mervärde i byggnadsindustrin till att leva på bidrag; går från att vara byggare till att - som plåster på såren för den förlorade samhällspositionen - på sin höjd tilldelas en lagstadgad procent av den totala byggkostnaden för "arkitektonisk utsmyckning" (jämför bildkonsten); går från att skriva in sig på arbetsförmedlingen till att (vilket är en avsevärd skillnad) skriva in sig på kulturarbetarförmedlingen.

altruism eller egoism?

därmed inte sagt att det är "fel" att arkitekter marginaliseras. det är en i grunden sund och nödvändig företeelse. arkitektkårens marginalisering var ett faktum redan 1789 (franska revolutionen). arkitekturens död som ändamålsenlig verksamhet var ett faktum långt före modernismens alla "framgångar":

arkitektkårens ideologiska kovändning i revolutionernas och giljotinens sjuttonhundratal har utmålats som ett moraliskt och estetiskt jättekliv framåt/uppåt. kårens explosionsartade tillväxt därefter har setts som ett kvitto på den nya ideologins framgång. i själva verket kan både måttet av framgång och det moraliskt överlägsna ifrågasättas. reformationen var i själva verket en defensiv undanmanöver, en reformvilja under hot, en överlevnadsstrategi i giljotinens skugga. arkitekterna - det vill säga forna feodalherrars och despoters lojala lakejer - fick bråttom att demokratisera sina ideal då giljotinen hotade, eller åtminstone arbetslöshet och sysslolöshet. för det vet ju alla som umgås med arkitekter: en arkitekt är beredd till vilka kompromisser, eftergifter och förödmjukelser som helst - bara för att få fortsätta rita. mer var det alltså inte bevänt med den nyfunna altruismen - modernismen var en i demokratisering förklädd egoism, en demokratism.

anfall är bästa försvar

inför hotet om kårens utplåning gick man längre än till att bara låta anpassa sig. anfall är bästa försvar, och den skräckslagna arkitektkåren hade så mycket eld i baken efter 1789 att man av bara farten såg till att också bli aggressiva missionärer för sin nyfunna sak. man gjorde anspråk på att överträffa allt som tidigare byggts. man hävdade rent av att arkitekter var nödvändiga för att utvecklingen alls skulle gå framåt. makthavarna köpte arkitektkårens argument. i årtusenden, så länge det fanns rika furstar att arbeta för, hade arkitekterna gett blanka fan i vanligt folk och de miljöer i vilka deras vardag framlevdes. plötsligt var det alla dessa miljöer man sade sig ömma för, och demokratisterna inte bara slapp giljotinen, de fick det avgörande ansvaret för samhällsplanerandet. nu skulle allt ritas och planeras. arkitekterna blev allt fler och de fick bygga allt mer.

trendbrottet

men i seklets sista timmar har denna trend brutits. det växer en misstro mot arkitektkårens förmåga att leva upp till pretentionerna. seklet är snart till ända, arkitekter har ritat och byggt fler hus än någonsin tidigare i världshistorien, men arkitektkåren har ändå inte lyckats övertyga om att arkitektur kan vara "demokratisk", eller ens om att arkitekter är "nyttiga". arkitekter kvider skuldmedvetet, skyller zonerade förorter (demokratismens storverk par excellence) på giriga byggföretag, ont om tid och för lite pengar, samt hävdar att det för bättre resultat i framtiden krävs folkbildning och en bildad allmänhet med finsmakare bland beställare och brukare som vet att uppskatta "god" (läs: arkitektritad) arkitektur.

men demokratistismen har i sekler tagit avstånd från lyx, och arkitekterna har förlorat förmågan att rita något verkligt exklusivt om så skulle efterfrågas. om demokratismens (förorts-)miljöer inte går att leva i, och om varje försök till exklusiv arkitektur blir tafatt och omöjlig för "finsmakaren" att skilja från det demokratistiska, vad skall man då ha arkitekter till? inga pengar eller folkbildningsprojekt i världen kommer att ge arkitekter fler jobb i framtiden. också finsmakarna har vänt arkitekterna ryggen.

det stora bedrägeriet

såväl för forna dagars despotlakejer som för vår tids demokratister har arkitektur först som sist handlat om samma egoistiska driftsuppfyllelse - att till varje pris få fortsätta rita. arkitekturens demokratisering var således redan från början ett stort (själv-) bedrägeri. arkitektur hade sedan tidernas begynnelse varit ägnat offret, kulten och det bortomvärldsliga. arkitekturen hade arkitekturaliserat och ritualiserat döden. demokratismen ville "levandegöra" och "demokratisera" men förmådde endast arkitekturalisera och ritualisera vardagen. den fyllde levande städer med samma höga halt av arkitekturalitet och dödhet som arkitekter tidigare bara skänkt åt monument och katedraler. det arkitektritade förblev "odemokratiskt" också i demokratismen. så länge arkitektkåren insisterar på den kollektiva lögnen (självbedrägeriet) att arkitektur kan vara "demokratisk" och "levande" kan samhället i övrigt endast reagera på ett sätt: arkitektkårens marginalisering.

de gamla grekerna trodde att svanar sjunger vackrast då de vet att de skall dö. en skalds sista verk kallas svanesång. demokratismens och modernismens arkitekturverk bjuder stora skönhetsupplevelser, inte tu tal om annat, men utgör likväl arkitekturdisciplinens svanesång (en död i skönhet). den stora ansvällningen i numerär och produktion berodde aldrig av att arkitekterna i och med demokratismen ingjutit "nytt liv" i arkitekturen, utan kan liknas vid den eruptiva ansvällningen hos en jättestjärna som redan gjort sitt, snart kollapsar och slocknar trött.

appendix: debatt på nätet om "arkitekturens död"

så långt artikeln som jag skrev för kulturtidskriften "kritik" 3-1999 (www.kritik.com) efter en personlig inbjudan från redaktionen att skriva något på temat "arkitekturens död" i tidskriftens "millenium"-serie.

artikeln föranledde en hel del insändare/debattinlägg på tidskriftens debattforum på nätet.

debatteninläggen om min artikel -- totalt 24 inlägg, varav undertecknad stod för nio stycken (från och med inlägg nummer sju) -- återges nedan helt oredigerade, med såväl förtjänster som brister: själv gör jag mig till exempel skyldig till ett par genanta felstavningar (egentligen vet jag ju hur 'le corbusier' stavas). jag har dock låtit serien av inlägg få behålla såväl felstavningar som den nerviga chattkaraktären. jag har naturligtvis varit i kontakt med debattens deltagare och på så vis erhållit tillstånd att återge inläggen på min hemsida:

01.

michael askergrens analys är måhända riktig. men applicerad på journalistiken kan man ju dra samma slutsats. aldrig har så många journalister funnits, aldrig har så mycket publicerats, både bra och dåligt. men alltfler skriver själv, utan utbildning - vad ska vi då ha journalister till? innebär detta döden för journalistiken? och vad är journalisten beredd till för eftergifter för att få fortsätta skriva?

02.

det har jag förekommit ett flertal sådana här kommentarer på sistone; att det finns en risk för att journalistiken utarmas när vem som helst skriver i tidningar eller förekommer i teve. men inte fan behöver man ha en journalistutbildning för att skriva krönikor, recensioner eller allmänna betraktelser. jag kan förstå att det kan finnas ett värde i att nyhetsreportrar, som har ett speciellt ansvar i förmedlande av nyheter till allmänheten. men jag har hellre en fil dr i filmvetenskap att recencera film än en journalist. jag ser hellre per ahlin skriva folkrättsliga analyser än en journalist med grunda kunskaper. jag föredrar att birnbaum eller lars o ericsson skriver konstkritiken (även om jag inte alltid förstår den) eller att kallifatides skriver krönikor eller att furhammar kommenterar teve etc. sådana uppgifter sköts bättre av andra än journalister, förutsatt att de kan skriva. men det är besvärande låg kvalitet på många nyhetsreportage nu för tiden; särskilt i kvällstidningarna (i synnerhet aftonbladet). äckligt sentimentala och dåligt skrivna artiklar. det kan nog bero på att många av de som skriver i kvällspressen inte har journalistutbildning och för dessa fall skulle det nog vara önskvärt. (folkhögskolornas skräpkurser räknas givetvis inte) se bara på nazi-rättegången mot aftonbladsjournailsten fager i höstas.

03.

du skriver: folkhögskolornas skräpkurser räknas inte. naturligtvis förstår du inte vad du skriver, eller så är du bara inkrökt, akademiskt servil, en bitter introvert och inrökt övervintrad student. skulle jag räkna upp framgångsrika och seriösa journalister som gått en annan väg, inte den konformistiska, fullständigt tillrättalagda, skulle nog dina buskiga ögonbryn som skymmer sikten ut till världen höjas av förvåning. annars håller jag med dig, angående usla artiklar i kvällspressen.

04.

hmm, bra svar, faktiskt. jag brukar racka ner på folkhögskolorna eftersom jag gillar att provocera och har ogillar vissa företeelser med folkhögskolarna. men jag vet naturligtvis inte vad jag pratar om. det borde inte hindra mig från att uttala mig tycker jag. däremot, angående den punkt varom vi är eniga, tycks det som om ett flertal av de värdelösa journalisterna på aftonbladet har pluggat på folkhögskolor. frågan är då: tvingas de skriva som ksit när de anställs vid tidningen eller är det en kunskap som de har med sig från folkhögskolan? inte vet jag, men suger gör de. nu är jag inte längre student, men nog är jag en smula bitter över att inte längre vara det. det var ju så trevligt att vara student. :) förresten finns bara en svensk journalist värd namnet och det är richard schwartz

05.

ja, förvånad blir jag. över det, vad ska jag säga, medgörliga? och då ska också jag ge en mera nyanserad bild: det finns faktiskt en på aftonbladets nöje som gått på folkhögskola, och det kommer en till till sommaren. men det är nog inte där problemet ligger, att det finns journalister som utbildas på folkhögskolor. det finns ju någonting som kallas för pojkjournalistik. unga män som inte gått någon utbildning över huvud taget, och som jagar och själv skapar nyheter, som sover några få timmar under sitt skrivbord, som ringer till halvkändisar mitt i natten och vill ha uttalanden om ditt och datt, som jagar meningslösa talminus, bara en liten bild på helge skoog eller agneta sjödin finns med i tidningen. faktum är ändå att många seriösa journalister, så seriösa att de inte ens är kända, som huvudsakligen arbetar med research, har gått en annan väg. de kändaste jag känner till är väl artur ringarth och göran skytte, som inte kom in på skurup förrän efter det tredje försöket.

06.

kul att se att nån bryr sig om arkitektur, problemet ær væl bara att det mesta du skriver ær osant, i fakta kan man se att arbetsløsheten bland nyexaminerade ark, ær låg lægre æn før jurister ex. dessutom har væl alla akademiska grupper haft problem. sedan finns det væl tendeser som visar på ett annat scenario, det kommersiella, vet inte om du sett att intresset før just ark ær relativt stort, magazin, inredningar, sedan bør du nog se det globalt, de nya konungarna ær føretagen, designmanegment eller nåt sånt.. lite kvasikverulatinskt att ropa død hela tiden, man bor væl i hus fortfarande. hej

07.

från: mikael askergren
datum: 990505 - kl 13:03:10
ärende: betr: arkitekturens død

tack för ditt inlägg, per. det ger mig anledning och tillfälle till ett par förtydliganden: resonemanget i min text förutsätter att man gör stor skillnad mellan byggandet i största allmänhet å ena sidan, och arkitekturen (med stort a), det vill säga den akademiska disciplinen och diskursen å den andra. för lekmannen (det är en av mina poänger i texten:) är skillnaden allt svårare att urskilja mellan 'akademiskt' och mer 'vernakulärt' byggande. att folk läser inredningstidningar som aldrig förr är inte nödvändigtvis ett uttryck för ett växande intresse för arkitektur och inredningskonst i akademisk mening. jag är själv inte lekman, jag är bekant med de akademiska koderna och språkspelen, och jag påstår att arkitekturen med stort a förlorat allt fotfäste i samtidskulturen. visst, arkitekter får jobb, men de har uselt betalt (sjuksköterskor tjänar mer), och senast i förrgår konstaterade man på morgontidningarnas förstasidor att den svenska arkitektutbildningen är i total kris, för att inte säga i fritt fall. arkitektskolan vid kth i stockholm är ställd under tvångsförvaltning. why am i not surprised. det famlas i blindo på arkitektskolor och på arkitekturtidskriftsredaktioner. det finns fler arkitekter än någonsin, men färre och färre av dem utövar arkitektyrket i akademisk mening. de är anställda, får lön, men arbetar snarare som ett slags biträden åt byggföretag och kommunalpolitiska instanser. arkitekter ropar allt högre att 'arkitektornisk kunskap' är nödvändig för utvecklingen, och allt färre lyssnar till dem. varför skulle man det? observera att jag inte tycker att detta är något fel. jag menar verkligen att det är en utveckling som är av godo. arkitekternas marginalisering är nödvändig i en post-demokratistisk värld - eftersom arkitektur inte kan var 'demokratisk' (minns debatten om och kritiken mot 'social ingenjörskonst' för något år sedan). visst, vi bor fortfarande i hus, och det byggs också fler hus, men bara för att en 'arkitekt' sätter sitt namn på en ritning betyder inte det att byggnaden är 'arkitektur' enligt arkitekturdisciplinens egna kriterier. folk bodde i hus också före 1789, och då var det som sagt bara kungens slott och några adelsmäns palats som ritats av arkitekter. bondesamhällets byggnadstradition ägnas visserligen vederbörlig respekt av arkitekturhisoriker, men är inte 'arkitektur' i egentlig mening, är inte sprungen ur en akademisk tradition (eller religiös/kyrklig dogmatik, som fallet var före universitetsväsendets utbredning). arkitektur med stort a är alltid överhetens arkitektur (västerlandets representativa demokratiers församlingar, och de därur sprungna akademiska disciplinerna utgör också en överhet), till skillnad från t ex bondesamhällets eller medeltida städers byggnadsskick. och kanske viktigast av allt. de som kritiserar arkitektur och stadsplanering vill alltid tro att de fel som görs bara handlar om att man använder fel byggnadsmaterial, eller att gatorna och husen har fel form (om gatorna är raka tycker man att de borde vara krokiga, och tvärt om. om husen är rätvinkliga är man övertygad om att de skulle bli mer beboeliga om de var tillknycklade, och tvärt om). nästa generation arkitekter gör därför gatumönster och hus som till utseendet skiljer sig från föregående generations, och blir varje gång lika förvånade när det inte 'fungerar' bättre på det nya sättet. den stora poängen med att likna hela 'demokratismen' sedan 1789 vid en enda stor anomali och pervertering inom arkitekturdisciplinen (istället för dess främsta triumf) är att det förklarar varför arkitekter alltid 'misslyckas' (inte i konstnärlig/estetisk mening, modernism är skitsnyggt, det tycker också jag som så många andra, men arkitekter misslyckas helt klart alltid om de har sociala ambitioner med sina projekt). upprepar jag mig? blir någonting tydligare av dessa rader? hälsningar från mikael askergren

08.

hej mikael, läste din första artikel och läste ditt svar på pers inlägg. du gillar inte planering? det är planen du avskyr ( i alla sammanhang synes det mig)? och du gillar inte gnälliga arkitekter? ok. "arkitekturen är död, arkitekturen med stort a." det kanske den är, arkitekturen med stort a alltså. men vad kommer då istället? arkitektur med många små a? eller; "man bygger som man alltid har byggt"??? "i enlighet med byggnadstraditionen"?????????! det är väl inte bara arkitekternas planer som rasat. hela föreställningen om att det går att planera, tänka ut i förväg, å någon annans vägnar blir allt svårare att hävda. det gäller stadsplanering, ekonomisk planering, politiska planering, social planering, m m. det är väl egentligen det som är kärnan i ditt resonemang? vad gör vi då istället? vilka begrepp ska forma vår uppfattning om hur vi vill ha staden framöver? hur vi vill att våra gemensamma miljöer ska se ut och fungera? självförvaltning, kommunalisering, privatisering, fragmentarisering, kundorinetering? vem vet vad som är god arkitektur? vad tycker du mikael? för arkitekturen lever väl även om arkitekten dör, arkitekten med stort a?

09.

från: mikael askergren
datum: 990512 - kl 19:00:15
ärende: betr: betr: betr: arkitekturens død

hej hans andren. du har alldeles rätt i att påpeka att det är planeringen som sådan, den sociala ingenjörskonsten och benägenheten att - i bästa välmening - planera livet åt som (som sådan) blivit svårare och svårare att tro på, att lägga som grund för lagstiftning, och så vidare. ett exempel: såg du att det längre ned på kritiks 'forum'-sida fanns fler insändare om min artikel. det intressanta är att i den serien med inlägg utgår man visserligen från mina resonemang, men diskussionen handlar helt och hållet om journalistik, och om hur mina resonemang kan appliceras på mediavärlden. så det är inte bara inom arkitekturen utan på alla områden, politik, juridik, filosofi, you name it, som man kan iakttaga likanande fenomen. men arkitekturen är 'mitt' område, och det område där jag anser att jag med torrt på fötterna kan uttala mig. samma artikel hade också kunnat skrivas om journalister. jag är förvånad att det inte gjorts. du frågar i din text 'vad gör vi då istället?' behöver vi göra så mycket? har inte problemet varit att allt för många redan lagt sina näsor i blöt. jag har redan på annan plats fört ett resonemang om attitydskillnader mellan amerika och europa när det gäller byggandet för de sämre bemedlade (mama nr 19-1998, samt en kortad version i svd-samtider 22 februari 1998). i europa har 'social housing' under hela 1900-talet varit ärende nr 1.a. på alla arkitekters, politikers och planerares dagordningar. i amerika har under samma tid visserligen funnits arkitekter som ritat bostäder, men det är mer fråga om undantag än regel. den stora majoriteten amerikaner, oavsett om de är fattiga eller rika, bor i 'icke-arkitektur' som byggts på spekulation av entrepenörer och erbjuds marknaden till högstbjudande. arkitekter har i usa under nittonhundratalet inte varit särskilt upptagna av bostadsbyggande, inte alls i samma utsträckning som här. man har ägnat sig åt annat. tänk bara på de bostadsmiljöer som vi ständigt får se i amerikanska filmer och teveserier: ett rum, en trappa, en soffa - alltid mycket konventionellt, och det är aldrig (inte ens då det handlar om mycket rika människor, med smak och bildning, och som mycket väl skulle ha råd att välja något annat slags boende) fråga om 'arkitektur' i europeisk mening. man kan ha olika åsikter om marknadskrafter och bostadspolitik, men i våra dagar, då det finns allt större skepsis mot arkitekters och planerares förmåga att ordna livet för alla andra så det blir 'bättre' än det annars skulle ha varit för dem, kan man bara konstatera att en genomsnittlig amerikansk arbetarklassfamilj har högre bostadsstandard än motsvarigheten i europa: dubbelbilgarage, minst två fullt utrustade badrum i en villa med egen trädgård. 'ja men', protesterar européerna, 'det är ju så mycket fulare hus'. och så är det väl. har man vuxit upp i allmänbildad europeisk medelklass tycker man ju att amerikaner har fula möbler (teven står i patinerat ekskåp som skall se gammalt ut) och hemskt badrumskakel. men, (det var ju där vi började) blir folk i gemen lyckligare då man planerar åt dem, då man uppfostrar dem i hur badrumskakel skall se ut? i boken 'delirious new york' av rem koolhaas (finns i nytryck) berättas skyskrapans kulturhistoria. det berättas också om vad som hände när le corbiser, europeisk modernist och purist, på trettiotalet skulle besöka manhattan. han fnös åt manhattans visuella rörighet, och ville inte för sig själv erkänna att man i amerika faktiskt redan åstadkommit den 'modernitet' som han och andra i europa fortfarande bara drömde om (men hoppades kunna 'planera' fram, och då med ett utseende som var mer 'passande' för moderniteten). det berättas att man lät 'corbu' åka hiss i en av de högsta skyskraporna. undan gick det, x km i timmen, en fantastisk teknologisk landvinning (modernitet). men le corbusier tog sig för pannan när han fick se att hisskorgen på insidan var klädd med träpanel i gammal stil. det satt rent av ett litet levande ljus i en ljusstake på hisskorgsväggen. han bara gapade åt denna som han tyckte, avskyvärda anakronism, det är ju konceptuellt 'orent' att 'blanda' på det viset, det är ju 'fult'! var det lilla förskrämda ljuset som rusade fram genom skyskrapans schakt inte i själva verket ett uttryck för 'livet'? om le corbusier fått rita manhattans alla skyskrapor inifrån och ut, och förbjudit hyresgästerna att pynta sin arbets- och boendemiljöer, hur 'levande' och dynamiskt' hade manhattan då varit? ganska stendött och trist, får man förmoda. europa och fransmännen tog revansch på amerikanerna med kontorskomplexet la defense utanför paris för några decennier senare. ett försök till ett europeiskt 'manhattan'. resultatet är stilrenare, men hur kul är det att bo och arbeta där? hans, så här skulle man kunna formulera det: det är en typisk 'arkitekt'-fråga att fråga 'vad gör vi då istället?' den förutsätter att 'vi' skall fortsätta att problematisera människors boende på akademisk och rikspolitisk nivå. och får som konsekvens att arkitekter får fortsätta att rita. och, det vill jag som sagt påstå, det är ju det som det egentligen handlar om för arkitekter (och för journalister: att få fortsätta skriva), inte egentligen om att man vet att något faktiskt blir bättre av det. jag tror att det är dags för, inte 'att göra något', utan istället helt enkelt för att, när det gäller bostadsmiljö och de miljöer vi vistas i dagligdags, glömma 'arkitekturen' (i akademisk, 'högskolig' mening) och framförallt glömma arkitekterna. det skulle vi ha gjort redan 1789. våga vägra anlita arkitekter! låt arkitektutbildningen kollapsa under sin egen tyngd! vägra arkitektur!

10.

jag är på din linje, askergren (dina artiklar är dessutom underhållande), men har några kompletterande funderingar: om man nu vill vara arkitekt (mördare) och erkänner det för sig själv, vad bör man då rita? jag kan mycket väl tänka mig att med den inställningen rita bostadsområden och människonära saker. detta utan att ha några illusioner om att ge människorna ett bättre liv eller en uttänkt tillvaro, bara med ambition att göra så bra och snygg arkitektur som möjligt. detta ger sedan indirekt (eventuellt) någonting till de som använder den. arkitekten koncentrerar sig på arkitektur och brukaren koncentrerar sig på att bruka... vi har ju redan storartade exempel på stor arkitektur som är misslyckade sociala miljöer (miljonprogrammet). jag ser det som en tillgång i mitt resonemang. (jag kan läsa in miljonprogrammet som det stora ljusfenomenet innan den röda jätten exploderar, i din artikel.) där har vi intressant arkitektur, som är betydligt sexigare än nyproduktionen från 90-talet, och som många människor lever i. där finns det potential att jobba, fastän man är mördare (arkitekt). det gäller att ta vara på den arkitektur (död) som redan finns där och göra den ännu bättre. resultatet blir ännu mer arkitektur, men jag tror inte att det behöver betyda mer död, om man gör det på ett smart och professionellt sätt. (mer död i negativ mening, alltså. en tillgång i miljonprogrammet tycker jag annars är just den höga graden av död, vilket ger en mer fullständig bild av tillvaron. den saknas ofta annars, när man försöker göra allting så jävla gulligt och positivt.) om dessa två resonemang håller behövs det fortfarande arkitekter, fast färre än vad vi producerar nu. alltså: hårdare sållning på skolorna och en hårdare skolning i arkitekturens mer akademiska och specifika kunskaper. arkitekten blir mer expert på arkitektur, och ingenting annat...

11.

hej igen mikael, jag är inte arkitekt. vägra gärna arkitektur i den mening du avser. någon kommer i alla fall att rita husen och jag kommer att bo i ett av dem och vandra omkring i staden. jag är i ett sådant satdie i mitt liv att jag viöll blicka ut även utanför mitt eget hem, åtminstone i efterhand försöka förstå vad som händer och om någon frågar mig vilken stad jag vill bo i vill jag kunna ha ett svar. därför vill jag ha begrepp att orientera mig med. jag blir inte hjälpt av att vägra (akademisk) arkitektur. av att vägra. jag vill vilja något. viljan i sig är inte förtryckande. bara man kan sortera ut sin egen vilja från andras.

12.

från: mikael askergren
datum: 990513 - kl 21:20:17
ärende: betr: betr: arkitekturens död

till pär e: ja just så, jag tror vi är ganska överens. trots all postmodernistisk kritik mot ideologierna fortsätter arkitekterna (till exempel) att intala sig att de är altruister. då inträffar det märkliga att eftersom den person eller institution som gett dem uppdrag att rita en villa, en skola, whatever, per definition inte kan representera den stora, medellösa massan (eftersom han, hon, den eller det ju är priviligierad, eftersom han, hon, den eller det har råd att bygga sig ett eget hus) intalar sig arkitekten att uppdragsgivaren definitionsmässigt måste vara 'den stora massans' (läs: arkitektens) fiende. oavsett om uppdragsgivaren är rik bankdirektör eller fattig hembygdsförening förutsätts uppdragsgivarens motiv vara suspekta och framför allt uteslutande i eget intresse. uppdragsgivaren måste därför motarbetas - i 'det allmännas namn'. ju längre man 'lurar' beställaren bort från det 'hemska' egennyttiga till något som uppfattas som mer 'allmännyttigt', desto bättre (och desto fler applåder från andra arkitekter, arkitekturtidskrifter, och arkitekturakademiker). arkitektkåren gör allt för att inte komma egenintresset till mötes. syftet med detta är 'altruistiskt'. men tyvärr har det visat sig att det inte riktigt låter sig göras att vara 'altruist' (postmodernismens ideologikritik - som du själv påpekar, pär: miljonprogrammet som exempel). med en arkitektkår som i 'det allmännas namn' tar sig rätten att 'slåss för de svagas intressen, mot de starka', det vill säga att motarbeta och ständigt sätta sig på tvären och sabotera eller åtminstone pervertera uppdragsgivarens intentioner, och att faktiskt 'lura' uppdragsgivaren och ge honom eller henne något annat än han/hon egentligen vill ha och behöver (det är detta som en 'arkitektutbildning' de facto går ut på, om man läser mellan raderna, en uppfostran till guerillakrigföring mot uppdragsgivare, till att bita den hand som föder en), kan resultatet bara bli ett: hus och stadsplaner som varken fungerar för 'priviligierade' eller för 'den stora massan'. de rika bryr sig inte längre om att anlita arkitekt då de bygger villa i djursholm, de beställer ett fabriksfärdigt hus ur en katalog, om an arkitekt skall rita en villa blir det ju aldrig bättre än en medelklassigt präktig mediokritet i alla fall (se bildreportage från villabyggandet i djursholm, 'arkitektur för rika', bibel nr 2-1998). de underpriviligierade å sin sida kan inte byta eller bygga sig ny bostad hur som helst utan får ta det som bjuds, men hämnas på 'altruismen' genom att bomba pendeltågvagnar och pissa i betongförorternas trapphus. arkitekterna blir sittande och undrar vad som hänt, varför ingen längre vill ha deras tjänster. de inbillar sig att de verkligen genuint är altruister och varför blir de i så fall inte älskade av alla för sin oegennytta? men motiven bakom arkitektkårens 'altruism' (och journalistkårens, och politikerkårens...) är egentligen inte alls 'altruistiska'. då revolutionen och giljotinen uppfanns skrämdes eliterna av den stora massan, av pöbeln till egalitarism och demokratism. det europeiska undantag som bekräftar regeln är väl frankrike, en nation av 'halv-serber' (om uttrycket tillåts i dessa krigstider) där 'äran' ('gloire') fortfarande är så viktig att en handfull spjutspetsarkitekter är ständigt upptagna att rita och uppföra diverse presidenters 'grand projets'. fransmännen är galna, på sitt sätt, galna på ett sätt som påminner om galenskaperna vi hör talas om på balkan, eller från förortsgetton där pojkar som är sprungna ur invandrade bondesamhällens blodskulturer går omkring och 'kräver respekt'. därför är paris den moderna arkitekturens (med stort a) huvudstad i europa. arkitetkur (med stort a) har som sagt ingenting med modernitet att göra - ens då den kläs i en hypermodernistisk dräkt (det är just fransmännen mycket bra på) -, har ingenting med demokrati, eller med västerländsk sekularisering att göra, kan inte ha det. det man kommer att säga om vårt sekels arkitektur när man blickar tillbaka på den som historia, är att betongförorterna var strålande konstverk (om än omöjliga att bo i), och att de 'grands projets' som uppfördes på skattebetalarnas bekostnad av äregiriga franska presidenter med klart egennyttiga syften (nya nationalbiblioteket i paris, osv) paradoxalt nog kommer att visa sig mycket nyttigare också för allmänheten, än de anläggningar som uppförts i altruismens namn. ety det som är bra för en beställare (t ex för en presidents äregirighet) är ofta bra för också andra. det som inte ens är bra för uppdragsgivaren är sällan bra för någon annan heller, allra minst för 'den stora massan'. en framtidsvision: samhället bestämmer sig för att glömma arkitekternas klagovisor. arkitektutbildningen får leva kvar i en spjutspetsskola som tar in kanske en eller två elever per år eller vartannat år (ungefär som regissörsutbildningen på di). det finns bara plats för en eller två verkligt bra arkitekter i varje nation eller språkområde vid varje given tidpunkt. dessa få utvalda ägnar sig åt att rita det som en handfull beställare önskar sig skall vara utöver det vanliga (det vi kommer att minnas i arkitekturhistorieböckerna i framtiden). resten blir byggt ändå, om det behövs, och det blir inte sämre än om 'arkitekter' projicerat sin altruism på dessa byggnader för den stora massan i den stora vardagen, förmodligen snarare tvärt om. för några år sedan var jag handledare för en kurs på arkitektskolan vid kth i stockholm. uppgiften löd: rita ett lyxresidens för en busrik beställare i djursholm. i programmet ingick parametrar som 12.000 kubikmeters byggnadsvolym (t ex en 30m djup x 40m bred x 10m hög volym, jättestort för ett enfamiljshushåll, således), inomhus parkering för minst tolv bilar, samt ett utrymme inomhus med plats för en tolv meter hög inomhus julgran. eleverna tvingades därigenom att släppa normböckerna, kunde inte längre gömma sig bakom 'altruismen' i godkända handikapptoaletters och sovrums mått. i den skalan går det inte längre att förlita sig på flummandet om 'den stora massans behov', i den jätteskalan kan man bara ägna sig åt - just arkitektur. efter en del skitnödighet och ångest under projektets första veckor blev slutresultatet storartat, några av de bästa projekt som ritats på den skolan. många av de fast anställda lärarna ansåg det vara ett 'förskräckligt' projekt med 'hemsk' moral. jag fick chansen att försvara upplägget i tidningen (intervju i svd city 31 maj 1995). vad finns det för anledning att ens ägna sig åt arkitektur om det inte är det storartade man får ägna sig åt. resten av byggandet (det vardagliga) klarar sig lika bra utan arkitekter, om inte bättre, som sagt. naturligtvis lär ingen av de elever som deltog i projektet få bygga något liknande under sina framtida karriärer. men de kom under dessa veckor förmodligen närmare sina egna talanger och sina verkliga drifter än någonsin tidigare på den skolan. någon kom kanske på att han eller hon borde bli popstjärna istället (det är jättetrist att jobba på arkitektkontor, särskilt om man vill 'mer' än att bara vara byggföretagens underbetalda lakej). och de som fortsätter rita bostadsområden för hsb kommer förhoppningsvis, det var min ambition, reagera med misstänksamhet när det på jobbet talas om dygden av att vara 'altruist' som arkitekt. mer om det här med altruism: simon spies lät bygga sig en fantastisk, rund, kupoltäckt sommarvilla i vit plast och glas i stockholms skärgård 1969 (läs boken, fina bilder, jag skrev texten, boken om 'villa spies' kom ut 1996). arkitektåren avskydde villan, därför att den var så hedonistisk, så egennyttig. men i själva verket var det ett uppriktigt försök att skapa en prototyp för massproduktion. min övertygelse att den som 'altruistiskt' projekt lyckades mycket bättre än samtida 'altruistiska' projekt avsedda för massans bruk, därför att simon spies och arkitekten staffan berglund inte försökte bygga något som 'någon annnan' (vagt uttryckt) skulle tycka om utan något som de själva i första hand tyckte om. man måste göra det som är bra för en själv om man vill lyckas göra något som är bra också för andra. hälsningar mikael askergren.

13.

från: mikael askergren
datum: 990513 - kl 22:01:39
ärende: betr: betr: betr: betr: betr: arkitekturens død

hej hans a. jag tycker inte att jag behöver gå i polemik mot ditt senaste inlägg. jag respekterar det som ett slags sista ordet i vår dialog. en kommentar bara: du skriver att 'viljan i sig [inte är] förtryckande. bara man kan sortera ut sin egen vilja från andras.' du anser att man både kan vilja saker, och samtidigt vara en altruist, samtidigt vara någon som agerar moraliskt, är det så jag skall förstå dig? det får mig att tänka på schopenhauer som - inspirerad av buddismen om jag förstått saken rätt - ansåg att människans värsta gissel är just 'viljan', att den enda vägen till något annat i tillvaron än ständig ångest, frustration, betungande plikter, ambitioner och äregirighet är att göra sig fri från driften, göra sig fri från 'att vilja'. 'att vilja' har många ansikten. min 'vilja' är att hedonistiskt, i eget syfte 'använda mig av' arkitekturen och klantiga arkitekters klantiga byggnader som stoff för texter som jag tycker är kul att skriva - observera: mer kul för mig att skriva än nödvändiga för andra att läsa (jag inbillar mig inte att min ambition är 'altruistisk'). av det följer: ju sämre arkitektur, ju mer människofientlig arkitektur, desto mer stoff för mig att (själviskt) skriva om. det sista jag önskar är således en 'perfekt' värld. vad skulle jag då kunna klaga på eller analysera? inte heller har jag någon ambition att 'bota' arkitektursjukan, så att säga. jag konstaterar bara hur det är. sedan är alla fria att agera hur de vill. utvecklingen är på det hela taget sund. det enda jag lägger mig i är på sin höjd vad mina skattepengar används eller inte används till (det inkluderar landets arkitekturbildningar: stryp bidragen!). är det en 'vilja' som är 'moralisk' som du ser det? är den mindre värd eller 'intressant' för det? den förutsätter i viss mån andras olycka. nej jag tror inte att det går att vara både arkitekt och altruist, både att 'vilja' och att vara moralisk. det finns bara en väg till oantastlig moral (om man inte väljer nihilismens amoral), nämligen att inte 'vilja' något alls. om du hoppas på att leva moraliskt, gör som schopenhauer: våga vägra att ha ambitioner! våga vägra 'att vilja', hans! hälsningar, mikael askergren

14.

hej mikael, "jag respekterar det som ett slags sista ordet i vår dialog." bull. du lägger dessutom ord i min mun. jag har aldrig sagt att man kan vilja saker och samtidigt vara altruist. jag tror inte på altruism i betydelsen motsats till egoism. det är ett 70-talstänkande som jag inte längre tycker är intressant. att göra sig fri från att vilja har sin tid (jag tror att det just handlar om att upptäcka vad som är vad, att sortera), att vilja har sin. du skriver för att det roar dig, innehållet betyder ingenting? i så falll är dialogen ganska meningslös, den blir bara en pose. "sedan är all fria att agera hur de vill." och du har ju en vilja, du vil strypa bidragen. ja menar, vad är det du säger, vad är det du vill? jag värderar inte din vilja, jag respekterar den. bara jag förstår vad du menar.

15.

från: mikael askergren
datum: 990514 - kl 15:33:11
ärende: betr: betr: betr: betr: betr: betr: betr: arkitekt

hej igen hans a. lägger ord i din mun? den beskrivningen vet jag inte om jag känner igen mig i. jag spekulerar i vad du kan ha menat, visst, men då redovisar jag också klart och tydligt att det är en spekulation det är fråga om: jag frågar om du kan ha menat så och så, och om det verkligen är så du menat får det mig att tänka på det och det. det är ett sätt att försöka förstå en motpart. att spekulera i vad du kan ha menat var ett försök att förstå dig. det ger dig en ärlig chans att svara, gör det inte det? respektlöshet från min sida? har det tyckts dig så ber jag om ursäkt. det tror jag, uppriktigt sagt, aldrig varit min avsikt. det är svårt för oss människor att genuint förstå varann. mer om 'respekt': i mitt svar till 'pär e' 990513, här på kritiks forum-sida, halkade jag in på just det ämnet, om än lite i utkanten av resonemanget den gången. det handlade bl a om förortsungdomar som 'kräver respekt' av sin omgivning. det tar sig i de fallen ibland märkliga uttryck, och framförallt tyder väl mycket på att det föreligger en språkförbistring: vad är att 'visa respekt'? hur mycket är den respekt värd som man vinner genom hot? och när upphör den moraliska skyldigheten att respektera andra människor? tillbaka till oss två, hans: av någon anledning har jag uppenbarligen haft svårt att få grepp om vad det är du vill ha sagt, därav frågandet och spekulerandet från min sida. och du har tydligen samma problem med att förstå det jag försökt sätta tummen på, därav dina debattinlägg. och det är ju mycket möjligt att jag uttryckt mig vagt, oskickligt och/eller olyckligt. det är alltid svårt att samtala/interagera med folk som inte delat ens erfarenheter, det är omständigt och kräver stor ansträngning från båda håll. du säger att du respekterar min vilja om du kan förstå den. men du förstår den inte, det säger du också. betyder det att du därmed är moraliskt befriad från att respektera den som uttryckt sig? så länge du inte 'förstår' behöver du inte heller respektera? är det så du menar? (hoppsan, nu var jag där och spekulerade i vad du kan ha menat igen). det är något slagordsmässigt över ditt uttryckssätt som kanske fungerar inför redan troende och redan frälsta meningsfränder. du och dina bästa kompisar förstår precis vad du menar, men jag förstår nog inte alls. men, å andra sidan, jag har kanske gjort mig skyldig till precis samma sak. jag har måhända skrivit på ett sätt som för dig tett sig slagordsmässigt och ihåligt. så ser jag det inte själv. jag förstår precis vad jag själv menar, och jag tycker dessutom att jag varit nyanserad i min beskrivning. sådant är livet: det är nog hopplöst att hoppas på att vi någonsin skall 'förstå' varann. på sin höjd kanske vi kan underhålla varann (nämnde 'pär e' tyckte jag skrev 'underhållande'. det tycks mig som en rimligare och mer genuint smickrande feedback än någon som påstått sig ha 'förstått' eller 'vilja förstå')? på sin höjd kanske vi kan respektera varann? trots den ömsesidiga obegripligheten? tillslut: om vi inte kan 'förstå' varann, då är väl det ytterligare ett bevis på det vanskliga i en tro på en allmängiltig 'godhet', på altruism, på något 'absolut gott' (en 'god' arkitektur eller 'god journalistik...) som vi i ömsesidig 'förståelse' alla kan enas om och sluta upp kring. du skriver: 'jag värderar inte din vilja, jag respekterar den. bara jag förstår vad du menar.' [sic] hmm, 'bara jag förstår'... det låter som ett villkor. betyder det att vi inte längre behöver respektera varann som medmänniskor om vi inte kan förstå varann? är det så du menar? välkommen till jugoslavien. hälsningar, mikael askergren

16.

hej mikael, jo det här sättet, som för mig är någon slags blandning mellan att tala och att skriva, kan leda till missförstånd. den som skriver har inte samma tid att tänka efter som den som läser. i alla fall; jag är också mycket trött på oegennytta, jag är trött på planer. och jag är trött på att vägra och jag är trött på att följa uppmaningar (du har givit mig två redan, på bara tre svar). jag ställer inga villkor men har svårt för att respektera något som jag inte förstår, eller snarare; jag vill verkligen veta vad den jag talar med vill, om han eller hon vill något, eller bara...pratar. jag respekterar att det finns folk som bara pratar, men jag känner mig lurad. underhållning är viktig för dig, för mig är det viktigt att förstå. något har jag förstått. sitter du i jugoslavien och skriver?

17.

vad ni skriver, grabbar. många ord (speciellt du, askergren)... om jag får göra ett försök att återkomma till ämnet (arkitekturens (eventuella) fortsatta levnad), så skulle ett par mer konkreta frågeställningar kanske vara på sin plats: (...radbyte...) dina (mikaels) utopiska (men underhållande) visioner om arkitekturskolans kollaps och de stora arkitekternas välde är lite fjärran. vi måste i så fall vänta tills åtskilliga generationer mediokra och altruistiska arkitekter trillar av pinn, om vi inte mördar dom (underhållande tanke). hur skall vi (som i motsats till dig, mikael, inte slutat rita) göra? den hedonistiska linjen är naturligtvis både bra för både arkitekten och arkitekturen, men den är inte alltid möjlig att genomföra fullt ut i bygg-sveriges verklighet. inte om man skall kunna behålla uppdraget (och undvika att någon altruist och "humanist" får det istället). alla uppdragsgivare har ju inte samma hedonistiska drift som arkitekten. (...radbyte...) ett praktiskt exempel: sergels torg. vad gör den hedonistiska arkitekten i det uppdraget? avstår han och låter någon klant uppfylla mikael söderlunds (uppdragsgivare) tokiga visioner, tar han uppdraget och skiter i programmet och hoppas på att det går hem eller skriver han underhållande texter om alltsammans? vilket är bäst, snyggast och mest samhälleligt hedonistiskt (försöker introducera ett nytt begrepp)? (...radbyte...) för övrigt vill jag upplysa om att det inte är omöjligt att bo i miljonprogramsförorterna (om man inte har någonting emot arkitektur (död), förstås, då har man nog svårt att trivas härute). (...radbyte...) för ytterligare övrigt anser jag att fler borde prata mer. att det inte finns något innehåll eller avsikt spelar inte så stor roll. någon kanske kan bli underhållen eller tro att dom har förstått, i alla fall... vad vet man?

18.

från: mikael askergren
datum: 990514 - kl 21:00:38
ärende: betr: betr: betr: betr: betr: betr: betr: betr: be

hans! om det hängde på att till slut ha 'förstått' den man pratar med så borde ju också jag känna mig lurad och besviken vid det här laget, eftersom jag inte känner att jag 'förstår' dig. jag tycker inte ens att jag av det du skriver får någon bild av vad för slags person du kan vara. men besviken är jag nog inte, lurad känner jag mig nog inte. för mig har det här munhuggandet fram och tillbaka varit av stort värde. jag tycker jag för min del fått saker sagda och klarlagda (inför mig själv) som jag kommer ha stor användning av i andra sammanhang. jag har nog aldrig formulerat mig så raskt, så (relativt) kortfattat och kondenserat tidigare. (det här med internet och e-post är nämligen helt nytt för mig. jag är uppkopplad sedan bara ett par veckor.) jag har således, trots att jag inte 'nått fram till dig' haft stort utbyte - om inte annat så åtminstone av det jag själv bidragit med. låter det oförskämt? nej, jag tycker nog det är en rimlig ambition med en dylik 'debatt'. kan man hoppas på något annat? att förstå andra och att bli förstådd, att i genuin mening 'kommunicera' är en fåfäng ambition. jag tycker verkligen att detta norénskt pratande förbi varandra i enkelsidiga monologer oss emellan därför har ett berättigande, om det som sägs som sagt är underhållande, och om det, som i mitt fall, leder till nya uppslag som man knappt visste att man gick och bar på. jag har nog varit tämligen paranoid och aktivt sökt 'fel' i dina påståenden - det är nog bland annat det du reagerat negativt på (nu spekulerar jag igen). så gör man inte om man är 'kompisar', det är sant. eller så är det just så man gör. gör man sina kompisar en tjänst eller on otjänst om man inte meddelar sig rakt? att som paranoikern övertolka in absurdum är en metod jag använt mig av tidigare (i ett utställningsprojekt nyligen som kallades 'albert lilienberg - the city planner from hell' del 1 resp del 2, anmält bl a i svd citybilagan 981009 resp 990305). jag tycker det är en fruktbar metod. det är ett sätt att komma bakom de etablerade begreppsordningarna. paranoikern hamnar automatiskt utanför det 'rimliga', men har därmed också access till nya uttolkningar av världen som etablissemangets klubb för inbgördes beundran av bekvämlighet gör sig blind för. man är nöjd med hur man har det, och i synnerhet är man nöjd med att vara nöjd. den instrumentella paranoian är en kalkylerad risk från min sida, som förhoppningsvis ger intressantare resultat än ömsesidigt bekräftande till varje pris. jag har läst ditt senaste inlägg. frågeställningarna hos båda parter finns kvar, inga frågor är egentligen besvarade. och det är helt ok, som sagt. men jag känner att jag 'vill' gå i svaromål en gång till om det här med respekt - inte i första hand kanske för att försöka övertyga dig, således, utan snarare för att formulera min ståndpunkt bättre för mig själv: du upprepar hur svårt du har för att respektera den du inte 'förstår'. per svensson har skrivit en jättebra artikel om konflikterna på balkan publicerad i ett tidigare nummer av kritik. den handlar om det problematiska i förväntningen att empati och personligt engagemang (för enskilda individers öden) är det som skall stoppa kriget, eller åtminstone lindra flyktingarnas lidanden. att avkräva 'älskvärdhet', att man skall vara 'älskansvärd' för att förtjäna hjälporganisationers och biståndsarbetares personliga engagemang är farligt, enligt svensson. har man inte rätt till hjälp som flykting också om man är ful, luktar illa och är sur och butter? jag tycker det här med 'förståelse' ligger nära den problematiken. om man kräver förståelse och kräver att man själv förstår för att man alls skall kunna uppamma ett minimum av respekt för sina medmänniskor, då är man fascist. det är attityden att människor måste förtjäna rätten till ens respekt (efter vilka måttstockar då?) som sätter igång etniska rensningar och som göder rasism (därav 'välkommen till jugoslavien'). att leva och låta leva, vare sig man 'förstår' varann eller inte, det är en mer civiliserad hållning. hälsningar, mikael askergren

19.

precis! jag tänkte också på per svensson text. känslomässigt och intellektuellt baserad empati som fascism... tänkvärt i en sekulariserad värld...

20.

från: mikael askergren
datum: 990514 - kl 22:03:37
ärende: betr: betr: arkitekturens död

pär e! heders att du tycker att det är ok att jag pratar mycket (jag är inte ironisk, jag är ju, vilket märkts vid det här laget, glad i att prata och att diskutera, även de gånger det inte med absolut säkerhet 'leder' någonstans). men sen, ojojoj! vad var det jag sa: ett lysande, avslöjande exempel i din attityd som arkitekt, pär (du antyder att du själv är arkitekt): arkitekten som uppdragsgivarens fiende, som den som sätter en heder i att inte komma uppdragsgivarens intentioner och behov till mötes. det är klart att man som arkitekt om man accepterar uppdraget att omgestalta stockholms city skall göra sitt bästa för att mikael söderlund skall få som han vill (om han nu har mandatet att bestämma att sergels torg skall byggas om). slutresultatet kommer med absolut säkerthet att bli mycket 'fulare' än det är idag (idag är sergtels torg en arkitektonisk pärla, ett storartat konstverk, det håller jag med arkitekturmuseet med flera om), men ingenting blir bättre av att ta på sig jobbet och sedan 'sabotera' uppdraget inifrån (i enlighet med resonemanget i ett tidigare inlägg). det enda alternativet är att inte påtaga sig uppdraget. och alla arkitekter som inte är direkt engagerade i uppdraget skall hålla käften, sluta klaga, och ägna sig åt något annat. för vad spelar det egentligen för roll vad som händer med sergels torg?... för tjugo år sedan, då på den tiden kanske det starka samhällets och 'storebrors' ande fortfarande på ett påtagligt sätt svävade över denna plats. då kanske sergels torg spelade en konkret roll för stockholmarna och svenskarna i gemen. men idag är allt annorlunda. ingen behöver faktiskt vistas där som inte vill. shoppa kan man göra kring stureplan eller i förorternas stora shoppingcentra istället, kulturhuset är inte särskilt nödvändigt att besöka för den som vill hålla sig ajour med kulturlivet eftersom allt intressant på kulturområdet sker någon annanstans. inte ens bilisterna behöver använda sig av sergelstorgskarusellen för att ta sig fram i stan, det finns alternativa färdvägar och trafikapparaten har dessutom hela tiden varit överdimensionerad, nu har man rent av börjat stänga av gator och filer. ingen måste idag vistas på sergels torg, och det kommer ingen heller att behöva göra efter den eventuella ombyggnaden. om sergels torg förändras till oigenkännlighet finns det fortfarande bilder och minnen kvar att skriva avhandlingar och artiklar och pamfletter och visor och filmmanus utifrån. och tänk när leonardo di caprio och kate winslet i en av det nya årtusendets första megafilmproduktioner står och trånar på taket till ett fullskaligt ateljébygge föreställande kulturhuset och plattan med sina trianglar nedanför (står och trånar som de gjorde i fören på den skalenliga modellen av titanic häromåret), är inte det kanske ett vackrare, suggestivare, genuinare, närmare sin intention, bättre sätt för sergels torg att leva kvar för framtida generationer stockholmare än om torget antikvariskt 'bevaras' i verkligheten. det verkliga sergels torg kan aldrig bli lika bra, snyggt och spännande som inne i huvudet på folk (akademiker, filmskapare, arkitekturturister). arkitekter är alldeles för fixerade på det där med 'verkligheten', också sergels torg 'i verkligheten'... och det är ju så länge som man som kår främst vill ägna sig åt 'verkligheten', åt 'livet' som kåren är dömd att misslyckas i allt den företar sig... till slut: du frågar vad alla arkitekter som fortfarande ritar skall ta sig till. jag skiter uppriktigt i vad ni som ännu inte slutat rita skall ta er till. det är ert problem -- sedan 1789 ungefär då ni vägrade lägga er ned och självdö som kår. jag tycker inte ett dugg synd om er. jag skiter i vad ni gör bara ni inte plågar oss andra med att jämt klaga, sucka och tycka så förbannat synd om er själva ständigt och jämt. och jag skiter uppriktigt i hur det går med sergels torg. (det är dock en nonchalans som dock tagit mig åratal att komma fram till. den likgiltigheten har jag fått jobba hårt för att nå fram till. jag var en gång i tiden lika 'engagerad' som alla andra', grät och led 'med' den stackars arkitekturen och de stackars arkitekterna, var lika benägen att lägga näsan i blöt å 'den stora majoritetens' eller 'arkitekturens' vägnar som alla andra i den branschen. nu vet jag bättre.) mitt bästa råd till såväl arkitekter, som politiker (söderlund) och vanliga stockholmare i diskussionen om sergels torg kan sammanfattas i en mening: glöm sergels torg! glöm sergels torg! get a life! hälsningar mikael askergren

21.

:-] du är för rolig, askergren... och konsekvent, verkligen... svaret var alltså "glöm arkitekturen!" du kunde väl ha skrivit det längst upp istället...tyvärr skiljs våra vägar här. jag är arkitekt (med allt vad det innebär), jag vill rita (fast inte till varje pris, skriva är roligare), jag är engagerad, och det tycker jag är viktigt. men, med din hjälp har jag förstått att jag inte skall engagera mig för "samhället" eller "människan" utan för arkitekturen. på fritiden har jag sedan ett liv... men kom inte och säg att jag klagar och gnäller och tycker synd om mig själv. så mycket arkitekt och medelålders är jag inte (ännu)... :-]

22.

från: mikael askergren
datum: 990514 - kl 23:10:10
ärende: betr: betr: ojojoj!

det där gormandet med stora bokstäver i mitt förra inlägg, om arkitekter som klagar och tycker synd om mig själva, var inte riktat till dig personligen, utan liksom över axeln, snett bakåt, ut i etern, så att arkitektkåren i största allmänhet också skulle höra. det är mina brister som stilist som gör sig påminda: att jag inte såg till att detta framgick omedelbart. bra att jag fick påpeka det i efterhand, åtminstone. no hard feelings i hope. nej jag tycker inte att du klagat i dina inlägg, tvärt om, tack för god kamp. hoppas vi får tillfälle att mötas i ett annat forum i ett annat ärende, 'pär e', whoever you are... hälsningar, mikael askergren

23.

hej mikael, jag bortser från din provokation (du avslutar alltid alla brev med provokationer?). du har rätt (nu har vi definitivt lämnat diskussionen om altruism och arkitektur), det finnas problem med att inte förstå. brist på förståelse kan nog leda till att man känner en brist på respekt som inte finns där, brist alltså. det är därför jag vill förstå och inte missförstå. för just avsaknad av respekt, eller falsk oegennytta (vilket väl egentligen är brist på självrespekt) (nu är jag tillbaka där jag började) är min stora invändning mot dem som planerar å andras vägnar. respekt eller inte respekt har dock ingenting med älskvärdhet eller fulhet eller ilska att göra, för mig. respekt handlar ytterst om att ta sin egen vilja på allvar, för mig. att lyssna, att sortera. jag kan inte ta min egen vilja på allvar och samtidigt förneka andra samma rättighet. jag tror inte det är möjligt. vad innebär den ståndpunkten när jag ser på arkitektur? när jag ser på samhällsplanering? jag vet inte. det var därför jag gick in i debatten. jag vet fortfarande inte. något har jag ändå lärt mig? jag erkänner, det har roat mig att samtala med dig mikael.

24.

från: mikael askergren
datum: 990515 - kl 00:10:01
ärende: betr: betr: betr: betr: betr: betr: betr: betr: be

till hans a: tack för chansen att få munhuggas. mycket som man tänkt förblir konturlöst till dess man i ett samtal får tillfälle att sätta ord bo dessa tankar (i tal eller skrift). det som sedan utsägs kan vara klart eller grumligt, och är det grumligt sagt är det -- som det heter i talesättet -- säkert också grumligt tänkt. jag undrar om vi framstår som grumliga i vårt tänkande också för tredje person? det får framtiden utvisa. jag är i vilket fall som helst glad att du varit en 'good sport' och inte dragit dig ur på vägen,trots att jag i mina inlägg ofta varit ganska vidlyftig i antaganden och utfall. vi hörs igen? i ett annat sammanhang? hälsningar, mikael askergren.

--

[ askergren.com ]

artikeln "arkitekturens död" skrevs av mikael askergren efter inbjudan att i nättidningen kritik.com i en artikelserie om olika konstarters "död" skriva något på just temat arkitekturens "död". läs artikeln också i nättidningen kritik.com 3-1999: arkitekturens död

den liknelse från astronomins värld som resonemanget i texten "arkitekturens död" kretsar kring använde mikael askergren sig av första gången 1998: att bo i djursholm: fredrik lundberg, jacob palmstierna och arkitekturen
mikael askergren skrev om en arkitekternas "svanesång" första gången 1997: häpp!
arkitekturens metafysik och inneboende "dödhet" har för övrigt varit ett genomgående tema i mikael askergrens arbeten alltsedan 1996: villa spies

return to index